Aubade (totus mundus agit histrionem)
ångande (ångest? – )
svarta hål
(åsikter / ingen lyssnar på - )
märkena på kroppens
svalnande flagnande falnande hud;
som bevis på deras ovetande
som bevis på mitt ointresse
som bevis på att jag levat er –
(armarna i kors, försöker sammanfoga)
basgången igen? –
p i x l a r n a
”alla har vi våra inneboende
l a s e r m ä n ”
en dag för länge sedan
(så långt tillbaka kan hon aldrig gå)
vinterns början
bakom anletsdragen; paradoxala
googlesökningar efter
” n ä r h e t e n ”
hur man fångar den
hur man stannar tiden
hur dom hatar utan anledning;
(bara ensamma är vi tillsammans)
justsådärprecis på gränsen
mellan natt och dag, omfamnar hon
askan från drömmarna –
åskknallarna, strömmarna
(flyktig, liksom hon)
f ö r s ö k e r
sova trots de slumrande
konsekvensernas tyngd
på hennes bröstkorg –
fönstret drar kallt
(morgonljus sipprar in, sticker i ögonen)
när han släpper taget sprutar gnistor
ur hennes arm, som ur löst hängande
elektroniska ledningar
( n e r v e r )
hela morgonen letar hon
efter honom;
vandrar genom livet
med en hållning
liksom någon
någon som aldrig någonsin
aldrig någonsin trivts
(i sin egen kropp, sitt eget medvetande)
blir bara 21 år gammal
”löper linan ut”
så där precis på gränsen
(på gränsen till den där)
s p r i c k a n
avgrunden i hennes gistna kropp
(eller kanske i tillvaron, något som tar in vatten)
där livet senare kommer
kila in en kofot och
b ö r j a b r ä c k a
påhejat av applåderna
från marorna
i garderoben –
stiger till botten
(frånsäger sig ytan)
undrar varför vissa saker flyter
och andra inte
på huden och precis under –
likt mardrömmar
(på ilande flyktvingar)
