Mimesis av verkligheten
STARK SOM DÖDEN ÄR
KÄRLEKEN / LIDELSEN
( O B E V E K L I G )
SOM GRAVEN ? –
och jag räknar
ord föredrar ord för allt
det man läser är redan dött och kallt och
tuggat – som hon;
ö v e r s k u g g a t
samma temperatur
samma tusentals sidor;
(flickansikten i bokstäverna)
till synes likadana men
aldrignågonsin de samma
tiden leker med oss alla; nu
( är jag ? )
vågors rov och kastas
på stranden av vindar
(stackars ord, de är ju oskyldiga – )
och medan månen rinner
likt en spya över golvet slickar
” h o n ”
upp det vassa / med
sina drömmar
(försöker – skrapa bort)
siffrorna i blod
på väggen med sönderklösta
naglar ligger
min själ på taket och längtar
( längtar efter )
blanka ytor att beskåda
månen himlavalvet kärlekslösa
planeter i ; sin egen
ensamhet i förhållande till kosmos
lämnar världen som ett
(icke gråtande)
g r å t t m o l n ;
vare sig vi vilar
under marmor lera eller stjärnorna
äts vi ändå / till slut
av samma jävla maskar
vad är vi och
vad är vi
(inte? – )
balanserar rytmen besegras
av rytmen (en flicka – genomskinlig)
som skuggan av en dröm
med vida vingarna slutna slumra
fåglarnas (ordens?)
folk och slavar
under den första sorgen
svepta i ändlös natt –
endagsvarelser; djuphavsänglar
vid tillvarons gränser – vakande
( vid över under )
s k u g g o r n a s
hemvist;
ett gemensamt tomrum
mellan oss utan tydligt markerade
g r ä n s e r d ä r ( i n g e n t i n g )
tycks fattas och där luften är
till skillnad från henne; stilla
stilla och orörd –
på utpost i ingemansland
( några meter från alla andra )
” l j u s å r l i k s o m ”
en satellit; rädd för stjärnorna
jag har bara
en enda (sista?)
önskan – att en dag till slut
när allt är över bara få vissna
( i lycka / med blomstrande )
h j ä r t a
