solguden reinkarnerar





I.
trassligt hår och trassliga tankar
     bittra tårar och ugglesång
döende musik för ett hjärta utan språk
en halvrakad skalle och ett rakt streck
         
på hennes ekg ------

     en gång var du
som grönskande fält / hör
        du och solstrålarna     ihop
  
och jag, jag återvänder
likt en fjäril / för att sova

när musiken tystnat likt ljudet av ett liv
     som tagit slut:
jag stannar / tills du försvunnit
    jag – en slumrande spindel
       jag – bleka dagdrömmar
med solskensparaplyn
                 och hår
              som rökelse –

    en kort sekund / hade jag
tusen sommarängar
     
en kort sekund / hade jag
                     
dig –



II.
när vi skiljdes åt kunde jag inte
          bära dig –
dina änglar dina fiender eller
t i d e n      /      m i n a   a r m a r
   ärrade och alldeles för svaga
                för att orka bära
          
både dig och lögnerna –

u  n  d  e  r  v  a  t  t  e  n  s  s  å  n  g  e  r
       
från hjärtats bakgård
               kärleken    till pillerkartan

                        (visade vägen)
genom flammorna, lärdomarna, självbilden
              och cigaretterna:
hon kommer aldrig att kunna bära dig men jag
          kan åtminstone vara
                   ditt askfat.





III.
tecknar ansikten (minnen av insikten)
i glödande koll, jag suddar ut och
          h å l l e r   a n d a n  :
       
rädd att röra upp
allt det där som glömdes bort
               (rädd att låta)
    henne vakna igen och sätta sig
                 i  s p e g l a r n a .

på sommarängen, den du dränkt
     i blod, i bensin – dina solögons guld
              brinner mina drömmar
          som ett moln
                av svarta fåglar
          likt kung midas
       f  ö  r  b  a  n  n  e  l  s  e   –

                  ännu en dag utanför
      dödens trygga famn / i trädgården
vissnar mina blommor, förvandlas
till landminor, en för varje gång jag känt mig
          ensammare än jorden



IV.
     ängel; när ska du fatta?
        minnet av ekot är alltjämt
lika smärtsamt som i begynnelsen:
           (ångestskriket vid födelsen)
       b e s v i k e l s e n
   över cykeln som ständigt
           återupprepar mig

du kommer aldrig förstå – att se är inte
                    att tala (rosorna)
har alltid taggar; närmsta vägen till mitt hjärta
            är inte omvägen
runt lögnerna dom ristat    på min rygg

        och om ingen ropar dig tillbaka
     innan du har hunnit bort
                   kommer hon alltid
           att fortsätta / jag
dör som hunden och blommorna   (med tiden):
        res min sten och fortsätt
gå; prova nya ögon – nya sätt att se

    (hennes varulvsögon, de jag spottat ut)
nya sätt att orka – nya sätt att längta
             t i l l b a k a   h e m
   för    första    gången.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0