Hon och han och ekvationen (minusgrader / subtraktionen)
I.
snön vilar i mörkret
(statisk som TV- rutan, statistiken jag kan vara utan)
omöjligt att höra , omöjligt att förstöra
transparensen i bruset ! –
ett inverterat födelsemärke
fortsätter sedan, diagonalt, när uppmärksamheten går vilse
(över trasiga stämband; den där melodin)
den som du nynnar på ibland och som
snubblat in liksom, i mitt bröst, i hemlighet
oberörd och oerhörd
precis som du, precis som dina ord, precis
som tändstickan
någon slängde
i min bensinfyllda spruckna diafragma –
snabbare nu ; det där vansinniga tempot
i kärleken; en magisk cirkus
( maniskt drogrus, öppna ögon, ut i ljus )
i min ikeasäng, ett nerpissat toalettbås;
du och jag och vår psykos
drunknar i svettigt nattmörker polissirener
( för en sekund försvinner alla onkogener )
hon blundar, återfinner sin kropp
i baksätet
på hans gröna vento
(mellan heta händer)
medan snöstormens kyla rasar, hagel faller
u t a n f ö r –
såsom din kropp faller
(exakt klockan 01:29, rakt igenom mig / fastlödd rödglödgad)
i n u t i –
II.
det där att finnas, ryckas med
och av, itu
(i dimma, allt är dimma)
liten morgonfågel med transparenta vingar;
litet ord
stor tystnad
lite feber,
lite längtan
och extremt ont i hjärtat
(man kan inte sätta heder som inte finns på spel)
III.
så vad gör man då, med ett medvetande –
som inte har
någonting alls
med verkligheten att göra
köttet, huden, kroppsdelar (jag)
en gång betraktat
som mina men / som nu för alltid
kommer vara
i ditt våld
fast min kompletta fysionomi
är en del av något / jag
inte själv harmonierar med
