Vidöppna ögon / slutet minne
jag tiger inte
jag är
( ditt dåliga jävla samvete – )
(sus som av vingklippt)
n a t t –
f å g e l –
s å n g;
besjunger månen
hennes himlafärd; neråt
i skärvor lämnar hon allt
lämnar fasaden, överger
ansiktet och det
hemtama främmande / i ultrarapid
fågel fisk eller mittemellan;
något explosivt fiktivt – aggressivt
(flytande flygande)
nåt som inte minns
varken platser ansikten eller namn för
allt är nytt och allt är detsamma
alltid det samma; densamma (ensamma)!
en människa? – jag
(flyter sjunker flyger störtar)
med avklippta vingar och
uppryckta rötter
in i tystnaden, bort från vilsenheten
tiden är ute, allting är menlöst – jag
( jag är på väg nu; )
med kamikazehjärtats beslutsamhet
lämnar hon balkongen
med vissnade drömmar
i frostkalla blomsterlådor
(förlorad till skyarna men aldrig)
somnar hon in –
möter aldrig asfalt faller ständigt
genom såriga moln, sterila och stärkta
liksom sjukhussängar; ofta ibland alltid
i evighet in i evigheten;
pillerkartor över ingenmanslanden
älskling, jag vill du ska veta
(somna med vissheten;)
alla som faller från himlen har först berättat
en historia med lyckliga slut
för sig själva –
snälla du förstå att
jag försökte
(jag försökte i alla fall)
timmarna minuterna sekunderna
(ögonblicken / precis innan, efter)
allt redan blivit
”alldeles för sent”;
samma fråga, ordagrant
( flög samtidigt )
krockade i luften och föll till marken
som hon / vred sig
liksom blinda insekter utan vingar
stod hon tomhänt / med mig
(och jag som varande henne)
i famnen – kände hon ?
(som jag att)
hon samlade skuggor
i en tom resväska
som aldrig skulle användas och aldrig
(aldrig någonsin gå vidare?)
komma längre på sin resa än
rullbandskarusellen i evighet –
hon och jag; vi
var en börda men ingen
ingen bar oss –
ihopvävda i orörda drömmar
som alla gick till skuggländer
(framgooglad skenhelighet)
s p r i c k o r n a / j a g e t
(syns igenom?)
och jag –
jag samlar på mörker föredrar
m ö r k e r
(ett emotionellt bagage fullt av skuggor)
för när allt kommer omkring
när allt kommer och går så
spelar det inte den minsta roll
(det att vi aldrig lyfte bara föll;)
inte egentligen; det lärde livet mig –
den som föds utan vingar
lär sig aldrig flyga och
( vad man gör eller vem man är eller )
hur många sårskorpor som visat vägen
till det medicinska tillstånd man döpts efter eller
någonting alls för den delen
(det spelar ingen roll! – )
hur många gånger det gått runt och runt för
i n g e n t i n g
ingenting spelar någon roll liksom
två halvor kan inte alltid bli en;
ibland tvingas man leva
ett liv som två ofullständiga skärvor –
s e m i p e r s o n l i g h e t e r
utan identitet;
på månens baksida eller hjärnans
kallare än frost tommare
än ord och
jävligt tomt och jävligt fult och
utan gatlyktor
men älskling, jag vill du ska veta
(somna med vissheten;)
för du vet, det är bara i hörnet
av dina mungipor
(rynkorna i ögonvrån när du)
liksom darrande solljus
spricker upp
i ett tvärsäkert osäkert leende
som värmen lever kvar
lika länge som en omfamning
(jag önskar att du aldrig släppte taget)
att dina armar höll mig kvar –
fjorton våningar längre upp
på otryggt avstånd från världen
(omgiven av den där tomheten)
ingen annan än du
vågar fylla
