tvåsamhet
kolsyrad sapiens
förhandlingssituationer / övervägningar av konkreta
uteslutande strategier för kadaverdisciplin
"exklusionen är nästan kumulativ, som samlade man
på skräp
för sin egen legitimitets skull"
Tusenfotingstårar
s j ä l v b i l d e n :
informationsnedskräpning, irrelevant psykotiskt dravel
jag vill inte veta (fullständigt likgiltig till hur du)
teoretiserar mina sår
(uppställer krav sorterar indelar sönderdelar: I'm not your perfect victim)
min borg av hud, nerklottrad
med era jävla ögon klistriga/koagulerade
som blodets metalliska
(tusenfotingstårar tusenfotingstårar)
sammanfattning I
det monumentalas högre
maktinstans av enhetlighet:
mimesismissbrukets
efterlängtade
skjut -
ge oss erkännande
ge oss världsordning
ge oss sammanhang
(vi ger oss)
identitet, tillhörighet, trygghet
(mellandagsrea på trasiga emblem)
PLACERA OSS I FACK SAMMANHANG KATAKOMBER SPILTOR SPILLROR SKYTTEGRAVAR KISTOR TAVELRAMAR MINNESURNOR TAL TILL NATIONEN SPRUTOR PILLER PREPARAT VADSOMHELST DET
SPELAR
INGEN
ROLL
så länge det är, så länge vi får fortsätta
(vara / som konsumerbara sår)
något annat än radikal glömska
(något annat)
än dessa multipla tomrum
där ingen finns kvar
ens för att glömma oss
Beröring
nu fast egentligen
nu
--------------- (NU)
(ett hack i tiden, en stapplande minneslucka)
glömskan chocktillståndet lapsusen, plötsligt
plötsligt synlig plötsligt
inte längre, inte lägre
LÅGMÄLT SURRANDE BEDÖVANDE TINNITUS -
samma sceneri: återigen
(natt och hon)
rinner, som kvästa svaveltårar över
s k o g e n
som växt
ur försummelse fördummelse förstummelse
över sjukhusgolvets trotsigt uppvända
blankpolerade finjusterade
r y g g t a v l a
(samma sceneri, alltid samma tavla)
uppblandad med bårhusmånljus och något
som luktar
kräk
fast kemiskt konstgjort
som andning
r e m i n i s c e n s r e s p i r a t o r / e x i s t e n s p r e d a t o r
stram eterisk (hysterisk)
hud lyser vit
vit vitare vitast
likt himlens alla glödande sår, bristningsgränsen
för länge sedan passerad
blekt insektshud, tyst, omärklig - lämnar inga spår
lämnar aldrig avtryck (avtryckaren)
men
märks alltid
av outtalade / ständigt malande
(osäkrad osäkerhet, den spända hanen)
förutsättningar, problemformuleringsprivilegier:
patologiseringen, paternaliseringen, voyeurerna i upphöjt
" t o l k n i n g s f ö r e t r ä d e "
verkligheten: att aldrig vara
upphovet, eller utgångspunkten
för sina egna koordinater:
trots att kroppen är tung tyngre tyngst
äger den aldrig rum, går den aldrig någonsin att
p l a c e r a
annat än under sig -
komprimerad, exploaterad
("fångenskapen kan varieras i oändlighet")
kameleontkroppen, tyst och kall
strypt i lakanens stumma barbari ---------
(NU) -------
------ -----------------
hans andetag
över spröd hud
(flagnande falnande ordbrand)
hans jävla ansikte, hans glänsande vidriga saliv ---------
hans fingrar händer läppar giriga flämtande käft som sväljer mina
prepubertala ljusrosa bröstvårtor:
spottar ut dem igen
upprepar
(idisslar)
grovt sexuellt utsatt för alltings ofullkomlighet
"du har aldrig varit barn och aldrig kommer du att hinna bli det heller
livet går för snabbt för dig, springer om dig "
hon sitter (tyst /räknar ner)
livet / min kropp, min hud, mina händer bär
märken av ögon
alldelesförmångaögon -
blickar som granskat
betraktat utvärderat penetrerat
under så lång tid nu
alldelesförlänge-
han var inte den första
han skulle inte bli den sista
av alla de som sällat sig
till underarmens tysta nedräkning
sisyfos har givit upp, nu ligger hen
som ett åldrigt barn
( i fosterställning )
naken, hopsjunken
med ett ansikte som får stenar att gråta
flickan, sluten i ett mörker
monstret, slutar i ett mörker
ord, ni är sjuka
men det är inte ert fel
o r d
kulramen
du och jag
(är)
inte de enda
som har
drömmar om ickedrömmar
världar i ickevärldar
ord bland malkulor tankar
i formalin / formalin
i tankar -
g l a s k u l o r
med snölandskap; en tro
på otrohet och
(antaganden)
stoltheten över att vara / ett med tingen
stoltheten att vara
(paradigmskiftets / abacus)
att inte gå
att räkna med
Thanatokrati (lapsus lazuli)
hon
och jag -
lever som förvisade
a n t i k r o p p a r
i en spegelvärld av
underbara / krossade
reminiscenser av språk --------- ----- ---
(glottogenesis / inverted: katakreskaosmos)
en skev temporalitets skeppsvraksskelett svalda solstormar
det själsliga dramat: tystnaden
mellan tunga ord
likt förvisade regndroppar
i ett likgiltigt hav
utan eko
kastar jag mina sorger minnen spöken tårar
som ett granatregn över höstlövens ursinne
(sätter återigen tiden i halsen)
äger aldrig rum annat än mellan
rummen
Framtid (bli sol på nytt)
smeker dina fingrar med mina löv
(böjer mig)
du sjunger med vindarna –
(stormarna och jag)
planterar kaststjärnor, landminor (hemligheter)
hör vaksamheten kisa i vinddraget
låter hösten / bära dina svar och gömma dem
i ointagliga kastanjefort och
torra rasslande döda
( n y p o n b u s k a r )
du jag oss vi
tårar av poesi, nyplanterade (sönderexploaterade)
som träd / söker ständigt
nya himlar (med rötterna – )
sträcker oss (nedåt: flätar samman)
grenar, nätverk – undervattensljus
längtan: ett ljus som smakar
vingar, vi bryter upp
efterlämnar
idel tomhet – två vackra kroppar
u t s t r ä c k t a
på flykt – som moln / jagar över natthimlen
på flykt – väger inte mer
ä n g r y n i n g e n .
vinden
(kysste dina kinder)
efterlämnade / blodrosor i huden
(ögonen och sinnet)
vattenbarn – jag färdas
i ditt minne / en tankfull
s ö m n g å n g a r f i s k
dröjer kvar (ännu en dag)
skyndar långsamt mot döden och
finner mig själv
i någons omfamning, någons ögon
någons bortglömda skulder
(dina besvikna läppar)
hungrar efter att vara –
något annat än tomrum
masker av dödas ögonlock
rosenröda, avrättade – (döda döda döda)
mitt urverk av bortglömda
( g u d a r )
nakna kroppar, nära nära
(vilar)
likt utbrända stjärnor / sover och drömmer
om solarna –
(du och jag)
borde gå ut och
s l u k a h i m l a r n a
(imorgon)
sång om en seglats II
och i varje stad i varje hamn i varje
a n d e t a g
finner jag
dig
som en sur uppstötning (bottenslam)
skam skam skam skam liksom en
hinna på mitt språk min röst min berättelse mina
ord är inte längre
mina
this is the way the world ends
this is the way the world ends
hur din
frånnärvaro mitt
fi-
en-
de-
hem-
land
den
minerade marken (jag)
försöker
navigera
mitt
narrenschiff
utan att du
dyker upp
som en reservation en väntande
markör
(ett sår)
med djuphavsgrava
implikationer
dina ord har blivit färre men din röst desto högre
från botten av betydelserna:
( k a l l s u p )
this is the way the world ends
this is the way the world ends
not with a bang but a whimper
sång om en seglats I
världen betraktar mig liksom
jag/ du
betraktar mig:
sjukligt glänsande vakna
n a t t ö g o n -
som en perverterad tavla av turner är jag
en kopia av ett fax av en doppelganger
m a r g i n a l m a l ö r ;
("en olycka kommer sällan ensam")
bara ett gapskratt bort
bara en diagnos -
som aldrig ser sig själv
på samma plats
som hon befinner mig
från heterotopins panoptikon
ser jag allt ser jag mig själv ser jag (?)
mig själv betrakta
(en krossad självbild i spegeln, vassa infektioner med brytningsfel)
betraktar jag döden
från en annan
k r o p p s v i n k e l
(?)
molnarter / vanarter / avarter
så när ingenting egentligen kan sägas
förlöser hon / akut
orden med kejsarsnitt, en tunn
hinna över hudens tysta språk -
s å r s k o r p s l e e n d e
bara ett gapskratt bort
bara en diagnos
förrymda tankar, vindpinade
havsmoln
med
betydligt
djupare
implikationer
flyter i ljudvågor / farhågor
genom natten in i natten ett med natten
lämnar (rämnar)
jordelivet / blir till jord
för en stund, utan ord och utan
namn
aldrig med fastspända
anletsdrag andetag
s ä k e r h e t s b ä l t e n -
stjärnor, glömska, hur tiden och träden
bär sin dimma
sisyfosiskt
i tystnad
genom
natt-
sta-
dens
febersvettiga
gator
storslaget, svekfullt
under ett enda öga
ett enda skrik
från botten av havet / papperskorgen;
(alla kasserade)
b e r ä t t e l s e r : r ö d a f o t s p å r
röda fotspår av fötter som ingenting vet om världen
(röda fotspår tvärsöver)
min söndertrampade ryggrad
sticker ut
som i triumf
ur min tysta
hals, dödscellen
tapetserad med
ett landskap
av stumma skrik
som tystar
alla världens ljud
"ömka mig inte, jag lever och slits sönder"
nattens sjukdom: vakna ögons glans
en febrig turnertavla: världen
betraktar min död ur en annan
synvinkel
svart hår utspillt i natten
som ett mörkrets vattenfall
tankar flyter i tystnad
ur de sprickor som blivit hungriga sårmunnar
ur den ångest som slukar allt i sin väg
jag är
hennes
nersjunkna hopsjunkna kropp
som tatuerad i miljoner
spyr tysta tårar
över gravjorden
åt viskande frön att gro
en skog av suckar
inuti revbensburen
"i natt begraver vi
alla våra ansikten"
förlorar oss i våra lögner förlorar
FÖRLORAR
oss själva
i etapper
inhalation / annihilation
vingarna sover på ryggen
som förpackade fallskärmar
världen spelas upp igen, inuti skallbenet,
fast uppochnervänd
efter att ha passerat
(lögnaktiga ögon)
minnenas värde ökar
ju längre
nedbrytningens irreversibilitet
huvudet är fullt
med trasiga spegelskärvsfjärilar
som neurotiskt
k l i p p e r
med vingarna
i mina ögon
(fjärilen är oberäknelig)
amfetamingenialt;
som en hängmatta
gömd i molnen
att svindlande härbärgera
drömmarna vi stal
bruno säger: om du vill leva
måste du hämnas på livet
blåsa dödsstraffen som såpbubblor
över deras huvuden
kampsång (var är vargen)
dom jagar henne
som vargen
över tundran;
den sociala utstötningens geografi -
världen reducerad till kalhygge
men dom kommer aldrig ens i närheten
nej dom kommer aldrig ens i närheten
aldrig ens i närheten
det skulle dom aldrig våga
hon är den konstruerade hotbilden, anarkistprotuberansen
hon är vreden och upproret
mot den tillämpat lugna ytan;
den förvrängda stereotypen
med ett ansikte som opererats
för att likna andras bild av henne
för att hon ska vara
alla andras men aldrig sin egen
(allmängods men aldrig sin egen)
omänniskans solförmörkelse
men dom kommer aldrig ens i närheten
nej dom kommer aldrig ens i närheten
aldrig ens i närheten
dom vill (om)pröva det som återstår
av mig / mot
p a r a s i t p a r a d i g m e t s
redlösa kacklande
(i övrigt obegåvade)
människor som lyckats göra karriärer
av att systematiskt och medvetet
misstolka allt i tillvaron
inklusive varandra
(men dom kommer aldrig ens i närheten)
med sin blotta existens
som ett förtäckt hot
väser hon mellan tänderna:
allt eller inget
reformera / deformera
samhällets passiva förruttnelse
(men kom aldrig i närheten,
aldrig ens i närheten)
framework/ shamework
fastnar med tungan
i dina kugghjul, samhällsmaskineriet,
” v e r k l i g h e t e n ”
sliter åt sig mina ord, lämnar
ett sår av tystnad
djupt ner i halsen
det outtalade förtrycket - tigande som muren
jag är en sång från dårhuset
med mörkret levrat som blod i mina ådror
revbenen som en billig bur
åt nattens rovfåglar
en vedervärdig repertoar
(stackars ord, dom är ju oskyldiga)
döende vokabler, utsmetade på motorvägen
och över min svarta ryggtavla krälar
deras förskrämda ögon
i vit krita –
berättar historier och
kallar dom journaler
”runt omkring mig
vrider en hel värld
av cement
sina händer"
utsikt från schavotten
likt ett sista skälvande andetag,
(liksom inåt)
över jorden där svårmodet växer
den industrialiserade sönderexploaterade
s t i l i s e r a d e
soptippen
för våra drömmar
svävar en ynklig broilerfenix
utan fjädrar
likt ett hemlöst moln
på väg till slakt
diandes sjukdomen
vek och tärd
ur tidens infertila livmoder
vi som skapat projektionen
av civilisationen
ska nu också duka under för den
( k a d a v e r d i s c i p l i n )
