limbo
Den där (sprakande laddade) tomheten.
Det räcker och blir över, när musiken tystnat, ekot, det som återupprepar, in absurdum, alla dessa falska missljudande ackord, bland vilka jag utan några större förväntningar söker efter något, något vackert (kanske inte), något som skulle kunna ge mig en röst, ett sista andetag (eller kanske inte), en sorts cover på en remix av en dåligt piratkopierad melodi utan noter, eller kanske lägsta poäng, ljusår från topplistan, eoner djupare än botten, liksom tack och goodbye käradu, allt är skit tackar som inte frågar som inte ser, nicka du bara, kännarminen (kära du), det där vecket i pannan, avgrunden, dina ögon, två anklagelser (eller fem miljoner, lågande),för du fattar ju aldrig, jag ljuger ju (liksom alldelesförbra), och jag ser, jag fattar, fast jag skrattar bort det, som ett dåligt jävla skämt (helt i linje med livslögnen), men raring jag lider, lider av svårigheten att känna igen, det där som kallas att stjäla, (den nedslagna rösten ödslar min tid). Vet inte längre om du är mest förbannad eller mest besviken på mig men tvivlet säger mig, du är inte den rätta besattheten. Berätta om dig själv med slutets ord; igenkännandet bygger på berättelser, lögner och stölder, allt annat vore att härma.
Gäsparens tystnad kallas visdom -
Världen blir ständigt mindre, glöm inte det. Annars kan det hända att du tror att du befinner dig långt ifrån skottet, när du i själva verket står rakt framför revolvermynningen.
Det räcker och blir över, när musiken tystnat, ekot, det som återupprepar, in absurdum, alla dessa falska missljudande ackord, bland vilka jag utan några större förväntningar söker efter något, något vackert (kanske inte), något som skulle kunna ge mig en röst, ett sista andetag (eller kanske inte), en sorts cover på en remix av en dåligt piratkopierad melodi utan noter, eller kanske lägsta poäng, ljusår från topplistan, eoner djupare än botten, liksom tack och goodbye käradu, allt är skit tackar som inte frågar som inte ser, nicka du bara, kännarminen (kära du), det där vecket i pannan, avgrunden, dina ögon, två anklagelser (eller fem miljoner, lågande),för du fattar ju aldrig, jag ljuger ju (liksom alldelesförbra), och jag ser, jag fattar, fast jag skrattar bort det, som ett dåligt jävla skämt (helt i linje med livslögnen), men raring jag lider, lider av svårigheten att känna igen, det där som kallas att stjäla, (den nedslagna rösten ödslar min tid). Vet inte längre om du är mest förbannad eller mest besviken på mig men tvivlet säger mig, du är inte den rätta besattheten. Berätta om dig själv med slutets ord; igenkännandet bygger på berättelser, lögner och stölder, allt annat vore att härma.
Gäsparens tystnad kallas visdom -
Världen blir ständigt mindre, glöm inte det. Annars kan det hända att du tror att du befinner dig långt ifrån skottet, när du i själva verket står rakt framför revolvermynningen.
huvudvärken (nån måste tycka att det är bra när det värker)
ge mig det kvickt, mata mig nu, dela min fix
beckna din skit, sälj det du har
kräng mig det snabbt, det bästa du har
du säger "Visa vad du kan"
bäst du tar dig för, det är alla mot alla
jag lär mig så snabbt hur jag tar mig fram
vi marcherande, vi trampar på varann
Mellanrummet
"Men det enda jag verkar klara av är att glömma bort vad alla heter använda främmande ord i fel sammanhang bli övergiven av allt och alla och sen bakslugt frossa i skiten till knastrig musik på vinyl 14o db hoppsan jag blev visst döv men mdma är ingen häst baby (depressiv musik lektion nummer ett)"
over and out: skitliv
Mår fan inte alls bra. Inte alls.
Inte ens mitt nostalgitrippande med gamla LP-skivor förmår rädda mig nu, ingenting alls vare sig det är punk eller grindcore eller synth eller vafan som helst, gammal knastrig pop från tider som aldrig varit mina. Jag vill bara spy. Bara krypa ner i sängen och lägga mig igen tills skiten går över. (Aldrig).
Och så kommer den där inre rösten igen, den som brukar dunka mitt huvud i väggen i några hundra BPM sådär lite då och då och skriker att men det är ju skitbra hördu, riktigt JÄVLA FÖRTJUSANDE FÖRFAN ta en Sobril med vaniljsmak bara, så går det över. Fråga om hallonpropavan också, dom är ju så goda, blablabla du är inget att ha och visst, det stämmer väl så skål på er, min hjärna har HIV så det räcker och blir över till er och till alla dom andra barnen. Hejdå och heroin och en flaska med rom; upprepa högt och dagligen -
TISSEL TASSEL MUMMEL VISK DET ÄR NI SOM ÄR SJUKA OCH JAG SOM ÄR FRISK
han / hon / den / det
Sedan barndomens naivitet ebbat ut hade hon alltid dragit en gränslinje mellan sig själv och andra.
Vem det än gällde höll hon alltid ett visst avstånd, och försäkrade sig om att den hon hade att göra med inte skulle minska det avståndet.
Hon slutade upp med att svälja allt folk sa. Den enda förbehållslösa passion hon kände för omvärlden var för det som fanns i böcker och musik
Och på det viset kom hon, vilket väl är ganska självklart, att bli en mycket ensam människa.
feberpuls
Plötsligt får hon lust att vråla rakt ut igen.
Vråla så att lungorna sprängs, vråla så att hon överröstar ljudet av steg och samtal.
Vråla så högt att det blir tyst, att allting avbryts, blir stilla. Hon skulle vilja vråla: Gå ut härifrån:
se hurdana ni har blivit, hurdana vi har blivit, titta på era smutsiga händer och glåmiga ansikten, se vilka vidriga insekter vi är, som krälar i underjorden, upprepar samma rörelser i neonljusets sken varje dag, jag är inte gjord för det här, jag måste få röra mig fritt!
Medan hon drogs med, svaldes av den täta stökiga strömmen tänkte hon att staden aldrig skulle sluta tvinga på invånarna sin takt, sin stress och sina rusningstider, att den aldrig skulle bry sig om något av alla dessa miljontals ensamma livsöden som när de korsades inte gav upphov till någonting annat än tomhet eller en gnista som genast slocknade.
Du vet, jag är inte så mycket för folk men det jag har med dig är fan inte mänskligt alls
Du har fått mig att öppna så mycket, sådant som jag trodde var stängt för alltid. Men du tvingade mig aldrig, som så många andra, du grävde inte.
Jag tror jag behövde det. Öppna mig, för att det skulle läka. Du har sett om mina sår, det har ingen annan gjort, dom har bara grävt och grävt och krafsat, solkiga sårskorpor än större, på jakt efter något, det där innanför, det där jag kanske aldrig haft. Det där som för länge sedan ruttnat och dött, försvunnit långt långt bort för att aldrig komma tillbaka. Om du så inte kan tro på något annat här i världen, älskling, så måste du iallafall tro på det.
Visst, jag kan rämna nu, igen, när som helst, som den där kvällen när jag stångade huvudet mot alla röster, dom som skrek och hånskrattade och trasade sönder nerver som så jävla många gånger förut, tog sig in genom sprickorna som vore dom svängdörrar och jag inte pallade mer, gick sönder på repeat. Men du höll om mig då, tills dom tystnade. Sopade upp skärvorna efter sakerna jag krossat i vanmakt. Bar mig i famnen och höll fast händer som ville klösa. Tvingade mig att andas igen.
Du har förändrat så jävla mycket mer än du kan ana, så mycket att jag nästan börjat tro på att det där förpuppade gråa inom mig en dag kanske kommer kunna slå sig fritt från revbensburen och gå vidare, nå himlen och stjärnorna. Att jag en dag kanske blir om inte hel, så åtminstone något som håller ihop. Att jag en dag kanske blir den där vackra fjärilen du talar om, något som inte går sönder och måste slängas i soporna varenda gång världen blir för mycket.
Så tack, tack för att du tagit alla dom där skärvorna av mig, vårdat det som funnits kvar, det som inte ännu hunnit förstöras, av mig själv eller av andra, det som ännu inte kastats bort och gått förlorat. Tack för att du sammanfogat mig, byggt upp nytt, tålmodigt, gång på gång. För att du skällt ut mig när jag berättat om hur alla skarpa kanter lockat mig att falla tillbaka, glida in i glömskan, gömma mig i dvalan, bakom ögonlocken och bakom pappersarbetet, diagnoserna. Tack för att du har låtit mig sola mig i din skugga, vara skitjävlafuckingcepestolt som tuppen över att få ha min lilla hand i din stora när vi klyver vimlet av alla fula jävla människor som ramlar runt på stan. För att du med ett roat flin låtit mig snegla sådär barnsligt på dig halvt gömd bakom kaffekoppen på andra sidan bordet, köra tandborsten i örat på dig eller kittla dig under fötterna som aldrig får plats under täcket.
Johan, du har gjort så jävla mycket med mig. Stått ut, funnits där. Förklarat att om jag nu tvunget måste vara en barnrumpa och sluta ögonen så måste jag istället försöka blunda i tanken på att någon älskar mig och att denna någon är du. Viskat i mörkret, tätt intill mitt öra, viskat att du önskar att jag ville vara starkare, tro på det du säger om mig, tro det om mig själv, att jag betyder. Ingen kan med ord förklara vad du har gjort för mig, vilket fucking mirakel du är.
Tack fan för att du hoppade fram bakom det där trädet, den där sommarkvällen i Helsingborg, när jag genade genom parken fastän jag inte tänkt göra det egentligen. Tack som fan Johan.
Tack som fan.
Jag tror jag behövde det. Öppna mig, för att det skulle läka. Du har sett om mina sår, det har ingen annan gjort, dom har bara grävt och grävt och krafsat, solkiga sårskorpor än större, på jakt efter något, det där innanför, det där jag kanske aldrig haft. Det där som för länge sedan ruttnat och dött, försvunnit långt långt bort för att aldrig komma tillbaka. Om du så inte kan tro på något annat här i världen, älskling, så måste du iallafall tro på det.
Visst, jag kan rämna nu, igen, när som helst, som den där kvällen när jag stångade huvudet mot alla röster, dom som skrek och hånskrattade och trasade sönder nerver som så jävla många gånger förut, tog sig in genom sprickorna som vore dom svängdörrar och jag inte pallade mer, gick sönder på repeat. Men du höll om mig då, tills dom tystnade. Sopade upp skärvorna efter sakerna jag krossat i vanmakt. Bar mig i famnen och höll fast händer som ville klösa. Tvingade mig att andas igen.
Du har förändrat så jävla mycket mer än du kan ana, så mycket att jag nästan börjat tro på att det där förpuppade gråa inom mig en dag kanske kommer kunna slå sig fritt från revbensburen och gå vidare, nå himlen och stjärnorna. Att jag en dag kanske blir om inte hel, så åtminstone något som håller ihop. Att jag en dag kanske blir den där vackra fjärilen du talar om, något som inte går sönder och måste slängas i soporna varenda gång världen blir för mycket.
Så tack, tack för att du tagit alla dom där skärvorna av mig, vårdat det som funnits kvar, det som inte ännu hunnit förstöras, av mig själv eller av andra, det som ännu inte kastats bort och gått förlorat. Tack för att du sammanfogat mig, byggt upp nytt, tålmodigt, gång på gång. För att du skällt ut mig när jag berättat om hur alla skarpa kanter lockat mig att falla tillbaka, glida in i glömskan, gömma mig i dvalan, bakom ögonlocken och bakom pappersarbetet, diagnoserna. Tack för att du har låtit mig sola mig i din skugga, vara skitjävlafuckingcepestolt som tuppen över att få ha min lilla hand i din stora när vi klyver vimlet av alla fula jävla människor som ramlar runt på stan. För att du med ett roat flin låtit mig snegla sådär barnsligt på dig halvt gömd bakom kaffekoppen på andra sidan bordet, köra tandborsten i örat på dig eller kittla dig under fötterna som aldrig får plats under täcket.
Johan, du har gjort så jävla mycket med mig. Stått ut, funnits där. Förklarat att om jag nu tvunget måste vara en barnrumpa och sluta ögonen så måste jag istället försöka blunda i tanken på att någon älskar mig och att denna någon är du. Viskat i mörkret, tätt intill mitt öra, viskat att du önskar att jag ville vara starkare, tro på det du säger om mig, tro det om mig själv, att jag betyder. Ingen kan med ord förklara vad du har gjort för mig, vilket fucking mirakel du är.
Tack fan för att du hoppade fram bakom det där trädet, den där sommarkvällen i Helsingborg, när jag genade genom parken fastän jag inte tänkt göra det egentligen. Tack som fan Johan.
Tack som fan.
Flyter
I min hjärna rasar rosenbladen av, skator och hundar i ett virrvarr (eller är det nattmusslor?), allt liksom liknar knivröster blod minnen eller kanske ingenting alls av det där jag kan inte skilja på det, för många palimsester nu, allt överlappar allt och allt döljer allt - orden betyder så mycket men aldrig någonsin något meningsfullt, något man vill säga, snåriga stigar eller breda som autobahn, vet inte vilken jag borde ta eller om jag ens måste välja, ens måste fortsätta -
- tala alls.
Mitt namn är inte Luka men det räddade mig aldrig
...barasånivetsåharhag
FEMTUSENPILLERFINGRARFUCKINGFINGRAR
fucking jävla äckelfingrar och livet
livet i halsgropen eller var det fingrarna som i en liten jävla ask
klaustrofobisk leende likmask
DUNK DUNK DUNK
(någon vill ut något vill ut kanske in kanske inte -)
och återigen
har huvudet och väggen
högljutt samlag under trötthetslakan
tusen gånger för varje natt jag haft döden i ögonen
rob zombie som skriker om att jag borde
sova injicera gå i terapi tvätta dreadsen
i magsäcken
(ut och in)
i morgon
FEMTUSENPILLERFINGRARFUCKINGFINGRAR
fucking jävla äckelfingrar och livet
livet i halsgropen eller var det fingrarna som i en liten jävla ask
DUNK DUNK DUNK
(någon vill ut något vill ut kanske in kanske inte -)
och återigen
har huvudet och väggen
högljutt samlag under trötthetslakan
tusen gånger för varje natt jag haft döden i ögonen
rob zombie som skriker om att jag borde
sova injicera gå i terapi tvätta dreadsen
i magsäcken
(ut och in)
i morgon
Förgäves
du hallådär det låter kanske otacksamt dethära men jag fattar inte
hur fan du kan säga att du önskar dig min skalle,
jag hade gärna (mer än gärna justnu faktiskt) skruvat av
dendär satans skiten och bytt den mot en kakburk eller vadsomhelst egentligen
bara det var tomt och lätt för
det där med att vara speciell, det är på många sätt
det bästa eller det värsta en människa kan hamna i -
Apropå föregående (aposteriori)
”hur ögonblicklig vår perception än må vara,
består den dock av en oräknelig mångfald
erinrade element, ja, i själva verket
är all perception
redan minne”
– Henri Bergson
fejkliv
Den där (sprakande laddade) tomheten.
Det räcker och blir över, när musiken tystnat, ekot, det som återupprepar, in absurdum, alla dessa falska missljudande ackord, av vilka jag utan några större förväntningar söker efter något, något vackert (kanske inte), något som skulle kunna ge mig en röst, ett sista andetag (eller kanske inte jag har fan ingen jävla aning om jag pallar längre), en sorts cover på en remix av en dåligt piratkopierad melodi utan noter, eller kanske lägsta poäng, ljusår från topplistan, eoner djupare än botten, liksom tack och goodbye käradu, allt är skit tackar som inte frågar som inte ser, nicka du bara, kännarminen (kära du), det där vecket i pannan, avgrunden, dina ögon, två anklagelser (eller fem miljoner, lågande),för du fattar ju aldrig, jag ljuger ju (liksom alldelesförbra), men jag lider, fast jag skrattar bort det som ett dåligt jävla skämt (så som livet också är), men raring jag lider, lider av svårigheten att känna igen, det kallas att stjäla, (den nedslagna rösten ödslar min tid), vet inte längre om du är mest förbannad eller mest besviken på mig men tvivlet säger mig, du är inte den rätta besattheten, berätta om dig själv med slutets ord; igenkännandet bygger på berättelser, lögner och stölder, allt annat vore att härma.
Gäsparens tystnad kallas visdom -
(Jävlahelvetejagpallarfanintemernu)
Det räcker och blir över, när musiken tystnat, ekot, det som återupprepar, in absurdum, alla dessa falska missljudande ackord, av vilka jag utan några större förväntningar söker efter något, något vackert (kanske inte), något som skulle kunna ge mig en röst, ett sista andetag (eller kanske inte jag har fan ingen jävla aning om jag pallar längre), en sorts cover på en remix av en dåligt piratkopierad melodi utan noter, eller kanske lägsta poäng, ljusår från topplistan, eoner djupare än botten, liksom tack och goodbye käradu, allt är skit tackar som inte frågar som inte ser, nicka du bara, kännarminen (kära du), det där vecket i pannan, avgrunden, dina ögon, två anklagelser (eller fem miljoner, lågande),för du fattar ju aldrig, jag ljuger ju (liksom alldelesförbra), men jag lider, fast jag skrattar bort det som ett dåligt jävla skämt (så som livet också är), men raring jag lider, lider av svårigheten att känna igen, det kallas att stjäla, (den nedslagna rösten ödslar min tid), vet inte längre om du är mest förbannad eller mest besviken på mig men tvivlet säger mig, du är inte den rätta besattheten, berätta om dig själv med slutets ord; igenkännandet bygger på berättelser, lögner och stölder, allt annat vore att härma.
Gäsparens tystnad kallas visdom -
(Jävlahelvetejagpallarfanintemernu)
Haruki Murakami, du äger.
”Det finns en annan värld som existerar parallellt med vår. I en viss utsträckning kan man stiga in i den andra världen och komma tillbaka oskadd så länge man är försiktig. Men passerar man en viss punkt, kan man inte längre urskilja vägen tillbaka. Det är en labyrint.
Och prototypen för labyrinten är inälvor, vilket innebär att labyrintens princip finns begravd inne i dig. Och den motsvarar labyrinten utanför dig. Det är en metafor, igen, en dubbelverkande metafor. Saker utanför ditt inre är projektioner av ditt inre och vice versa. Så när du stiger in i labyrinten utanför dig, stiger du samtidigt in i din inre labyrint. Det är helt klart en risktagning.
Världen har gillrat en fälla och oberoende av hur försiktig du är så kommer vissa skarpögda fåglar att äta upp alla dina brödsmulor.”
Presentation?
jag är (den såpbubbleälskande misantropen -)
allt det där du aldrig kunnat
tro på en tindrande trasig kaosfjäril existentiell ångest stampar i takt i ditt ansikte
(biter huvudet av din pitbullterrier)
glittrande dramatisk grå och apatisk som onani med rivjärn ett ödelandskap av brinnande
skyskrapor i morsekod glassplitter
i v r å n g s t r u p e n ;
narkotisk psykotisk felstämd och fartblind
(ett musikaliskt underverk i tystnad, ord utan mening)
en ung man med ambitioner och bråttom att explodera en stark kvinna med stark ångest
självmordsbombaren på tunnelbanan skrattet i skräckfilmern
blodet i din feberpuls maskarna i din hjärna orden som aldrig vilar ögat som aldrig blinkar
”människokroppen består av vatten och mitt är kolsyrat”
