feberpuls
Plötsligt får hon lust att vråla rakt ut igen.
Vråla så att lungorna sprängs, vråla så att hon överröstar ljudet av steg och samtal.
Vråla så högt att det blir tyst, att allting avbryts, blir stilla. Hon skulle vilja vråla: Gå ut härifrån:
se hurdana ni har blivit, hurdana vi har blivit, titta på era smutsiga händer och glåmiga ansikten, se vilka vidriga insekter vi är, som krälar i underjorden, upprepar samma rörelser i neonljusets sken varje dag, jag är inte gjord för det här, jag måste få röra mig fritt!
Medan hon drogs med, svaldes av den täta stökiga strömmen tänkte hon att staden aldrig skulle sluta tvinga på invånarna sin takt, sin stress och sina rusningstider, att den aldrig skulle bry sig om något av alla dessa miljontals ensamma livsöden som när de korsades inte gav upphov till någonting annat än tomhet eller en gnista som genast slocknade.
Kommentarer
Trackback
