Du vet, jag är inte så mycket för folk men det jag har med dig är fan inte mänskligt alls
Du har fått mig att öppna så mycket, sådant som jag trodde var stängt för alltid. Men du tvingade mig aldrig, som så många andra, du grävde inte.
Jag tror jag behövde det. Öppna mig, för att det skulle läka. Du har sett om mina sår, det har ingen annan gjort, dom har bara grävt och grävt och krafsat, solkiga sårskorpor än större, på jakt efter något, det där innanför, det där jag kanske aldrig haft. Det där som för länge sedan ruttnat och dött, försvunnit långt långt bort för att aldrig komma tillbaka. Om du så inte kan tro på något annat här i världen, älskling, så måste du iallafall tro på det.
Visst, jag kan rämna nu, igen, när som helst, som den där kvällen när jag stångade huvudet mot alla röster, dom som skrek och hånskrattade och trasade sönder nerver som så jävla många gånger förut, tog sig in genom sprickorna som vore dom svängdörrar och jag inte pallade mer, gick sönder på repeat. Men du höll om mig då, tills dom tystnade. Sopade upp skärvorna efter sakerna jag krossat i vanmakt. Bar mig i famnen och höll fast händer som ville klösa. Tvingade mig att andas igen.
Du har förändrat så jävla mycket mer än du kan ana, så mycket att jag nästan börjat tro på att det där förpuppade gråa inom mig en dag kanske kommer kunna slå sig fritt från revbensburen och gå vidare, nå himlen och stjärnorna. Att jag en dag kanske blir om inte hel, så åtminstone något som håller ihop. Att jag en dag kanske blir den där vackra fjärilen du talar om, något som inte går sönder och måste slängas i soporna varenda gång världen blir för mycket.
Så tack, tack för att du tagit alla dom där skärvorna av mig, vårdat det som funnits kvar, det som inte ännu hunnit förstöras, av mig själv eller av andra, det som ännu inte kastats bort och gått förlorat. Tack för att du sammanfogat mig, byggt upp nytt, tålmodigt, gång på gång. För att du skällt ut mig när jag berättat om hur alla skarpa kanter lockat mig att falla tillbaka, glida in i glömskan, gömma mig i dvalan, bakom ögonlocken och bakom pappersarbetet, diagnoserna. Tack för att du har låtit mig sola mig i din skugga, vara skitjävlafuckingcepestolt som tuppen över att få ha min lilla hand i din stora när vi klyver vimlet av alla fula jävla människor som ramlar runt på stan. För att du med ett roat flin låtit mig snegla sådär barnsligt på dig halvt gömd bakom kaffekoppen på andra sidan bordet, köra tandborsten i örat på dig eller kittla dig under fötterna som aldrig får plats under täcket.
Johan, du har gjort så jävla mycket med mig. Stått ut, funnits där. Förklarat att om jag nu tvunget måste vara en barnrumpa och sluta ögonen så måste jag istället försöka blunda i tanken på att någon älskar mig och att denna någon är du. Viskat i mörkret, tätt intill mitt öra, viskat att du önskar att jag ville vara starkare, tro på det du säger om mig, tro det om mig själv, att jag betyder. Ingen kan med ord förklara vad du har gjort för mig, vilket fucking mirakel du är.
Tack fan för att du hoppade fram bakom det där trädet, den där sommarkvällen i Helsingborg, när jag genade genom parken fastän jag inte tänkt göra det egentligen. Tack som fan Johan.
Tack som fan.
Jag tror jag behövde det. Öppna mig, för att det skulle läka. Du har sett om mina sår, det har ingen annan gjort, dom har bara grävt och grävt och krafsat, solkiga sårskorpor än större, på jakt efter något, det där innanför, det där jag kanske aldrig haft. Det där som för länge sedan ruttnat och dött, försvunnit långt långt bort för att aldrig komma tillbaka. Om du så inte kan tro på något annat här i världen, älskling, så måste du iallafall tro på det.
Visst, jag kan rämna nu, igen, när som helst, som den där kvällen när jag stångade huvudet mot alla röster, dom som skrek och hånskrattade och trasade sönder nerver som så jävla många gånger förut, tog sig in genom sprickorna som vore dom svängdörrar och jag inte pallade mer, gick sönder på repeat. Men du höll om mig då, tills dom tystnade. Sopade upp skärvorna efter sakerna jag krossat i vanmakt. Bar mig i famnen och höll fast händer som ville klösa. Tvingade mig att andas igen.
Du har förändrat så jävla mycket mer än du kan ana, så mycket att jag nästan börjat tro på att det där förpuppade gråa inom mig en dag kanske kommer kunna slå sig fritt från revbensburen och gå vidare, nå himlen och stjärnorna. Att jag en dag kanske blir om inte hel, så åtminstone något som håller ihop. Att jag en dag kanske blir den där vackra fjärilen du talar om, något som inte går sönder och måste slängas i soporna varenda gång världen blir för mycket.
Så tack, tack för att du tagit alla dom där skärvorna av mig, vårdat det som funnits kvar, det som inte ännu hunnit förstöras, av mig själv eller av andra, det som ännu inte kastats bort och gått förlorat. Tack för att du sammanfogat mig, byggt upp nytt, tålmodigt, gång på gång. För att du skällt ut mig när jag berättat om hur alla skarpa kanter lockat mig att falla tillbaka, glida in i glömskan, gömma mig i dvalan, bakom ögonlocken och bakom pappersarbetet, diagnoserna. Tack för att du har låtit mig sola mig i din skugga, vara skitjävlafuckingcepestolt som tuppen över att få ha min lilla hand i din stora när vi klyver vimlet av alla fula jävla människor som ramlar runt på stan. För att du med ett roat flin låtit mig snegla sådär barnsligt på dig halvt gömd bakom kaffekoppen på andra sidan bordet, köra tandborsten i örat på dig eller kittla dig under fötterna som aldrig får plats under täcket.
Johan, du har gjort så jävla mycket med mig. Stått ut, funnits där. Förklarat att om jag nu tvunget måste vara en barnrumpa och sluta ögonen så måste jag istället försöka blunda i tanken på att någon älskar mig och att denna någon är du. Viskat i mörkret, tätt intill mitt öra, viskat att du önskar att jag ville vara starkare, tro på det du säger om mig, tro det om mig själv, att jag betyder. Ingen kan med ord förklara vad du har gjort för mig, vilket fucking mirakel du är.
Tack fan för att du hoppade fram bakom det där trädet, den där sommarkvällen i Helsingborg, när jag genade genom parken fastän jag inte tänkt göra det egentligen. Tack som fan Johan.
Tack som fan.
Kommentarer
Trackback
