12h 52m 19s, − 62° 25′ 28″ (historien upprepar sig)
I.
det regnar
( psykosomatisk / arsenik )
asteroider och hon
fångar pärlorna
somnanbult varaktig (som ett sår, snigelslem / nifelheim)
på tungan, trär ett halsband
av död av skratt av undergång
gamla sårskorpor uppkrupna under nerbitna naglar
speglar sig i ordet – ”varför ”
(flytandes på mage i hjärtats ekokammare)
hukad liksom tiden ;
i sin övergivenhet
i sitt vita
vita jävla rum –
ett tunt spöke far genom nerverna
ett vrålande ingrepp i psykets ytspänning (anspänning)
”fördröj friktionen, underhudsfiktionen”
och med en suck imploderar det stora sjunkande
rummet i hjärtat –
motsatsväggar uppfyllda av ett brutet löfte,
till priset av tusen förbannelser
summan av konsistensen;
k o n v a l e s c e n s e n
dörren till världen som inte längre finns –
bänd upp valkäften, böj undan rum och tid
tatuera in i pannan vad du vägrar kännas vid
II.
hennes andedräkt speglar sig
i blanka pärlor (svettjuveler, klirrande klarsyn)
”snaror, raring, snaror i tusenden
är det enda som någonsin klätt dig”
tjocka lager lögner, svart läppstift
fulare än så här blir hon inte
pärlor för längtan (tomma spritflaskor, vintervärme, gravöl)
pärlor för svin, för paranoian, för bedrägeriet
(så skål allihopa, skål för fördärvet!)
hon; harneskhora,
briljant och hopplös
en prostituerad bortförklaring; värdelös
träffar aldrig rätt, skjuter upp
sig själv i sig själv i sig själv –
hånglar upp virus och muckar med generna
”ångest är vår arvedel och hatet odlar man”
den ena foten i barndomen, den andra i graven
(blir den någonsin tillräckligt djup för att kväva min eld?)
III.
skurar av gnistrande droppar, snaran av sorg
langarna sätter priset för luften vi andas, men vi bygger själva vår borg –
s p r i t a n d e d r ä k t e n; e g e n s i n n e t s
narcissistiska kannibalism, tanken som
äter sig själv
möbiusremsan, stjärnfallet
hennes namn mest en felsägning, inbillad vana, förfallet
” jaget är sin egen blinda fläck ”
men någonstans i hjärnans hundra biljoner synapser –
( massutrotningar, terrordåd, människoceller)
våra rörelser, orkestrerade artefakter
m ä t f e l / s am h ä l l e n
sysselsatta med
leksaker våldtäkter konsumtion aktiekurser inredning tortyr
metateatralt medvetande; våra själar avtecknar sig
som öar, svagt töckniga, sömniga
blodrosor i vintergatsvita fjärilstumörer
avståndet mellan oss och framtiden
den fundamentala frågan: varför!
stjärnor brinner
och någonstans i vansinnets epicentrum; ett så kallat subjekt
vilse i kalhygget Orsak och Verkan
jag; en hallucination om
en livsfarlig bräcklig
solstormskropp redo att (fly kämpa dö på fläcken)
en påhittad inbillning
i form av en två tre tusen
pulserande efterkonstruktioner / blåaktig hud
efter alltför långvarigt umgänge med
k a t a s t r o f e n; matematikens illvilja
den exakta vanvården
limbo
Det räcker och blir över, när musiken tystnat, ekot, det som återupprepar, in absurdum, alla dessa falska missljudande ackord, bland vilka jag utan några större förväntningar söker efter något, något vackert (kanske inte), något som skulle kunna ge mig en röst, ett sista andetag (eller kanske inte), en sorts cover på en remix av en dåligt piratkopierad melodi utan noter, eller kanske lägsta poäng, ljusår från topplistan, eoner djupare än botten, liksom tack och goodbye käradu, allt är skit tackar som inte frågar som inte ser, nicka du bara, kännarminen (kära du), det där vecket i pannan, avgrunden, dina ögon, två anklagelser (eller fem miljoner, lågande),för du fattar ju aldrig, jag ljuger ju (liksom alldelesförbra), och jag ser, jag fattar, fast jag skrattar bort det, som ett dåligt jävla skämt (helt i linje med livslögnen), men raring jag lider, lider av svårigheten att känna igen, det där som kallas att stjäla, (den nedslagna rösten ödslar min tid). Vet inte längre om du är mest förbannad eller mest besviken på mig men tvivlet säger mig, du är inte den rätta besattheten. Berätta om dig själv med slutets ord; igenkännandet bygger på berättelser, lögner och stölder, allt annat vore att härma.
Gäsparens tystnad kallas visdom -
Världen blir ständigt mindre, glöm inte det. Annars kan det hända att du tror att du befinner dig långt ifrån skottet, när du i själva verket står rakt framför revolvermynningen.
/ˈpæɹəˌsaɪt/ ˈpæɹ.ə.daɪm/
välfärdsland, krigsmaktsstat
(bitter sprit, tårdestillat)
a pill to make you numb, a pill to make you dumb
desinformationssystemets högriskssamhälle
a pill to make you anybody else
moral? knappast (bara frånfälle)
gnyr i sömnen, feberdrömmer
sotdöda drömmar om
m i s s i l e r
i plågsamma konfrontationer
med myterna;
"förråd det som förrådas kan och
det som inte kan
förrådas - bränn också det"
med gläfsande adjektiv
en oförmåga till trovärdighet och
transparent terror
utströdd över dödens nejder
som ett flor
ni antropomorfa lakuner!
ställföreträdare för intigheten
ni starka och skamsna, förhoppningar
omringade av vanära
(diktens bultande hjärta, spetsat på dövstumt urmörker)
ni, världsmedborgare (ni värdelösa)
på ett gapskratts avstånd ifrån sanningen
levande döda och döda levernen
ni sa:
lämna oss med tomheten, tillfångatagen som ett skämt
och jag gick, lämnade er
liksom våldtagna
delägare av förtryckstraditionen
våldtäkten ni döpt till samhälle (samtycke)
atrofiutopin, principen som snubblade
handlöst över skelettdelar –
(sprickorna i Uppenbarelsen, åttaåringens brudsäng)
victims of a bomb raid
och jag, en tryckvåg, ur åskan återfödd
soluppgångsmausoleum, korianderantydningar
en berusad längtan
(scolvilletårar – )
bara en berusad jävla längtan!
(dränkt i gåtor, maskerad, i oändligt
a n t i k l i m a x )
efter att bara få bli, bara få vara
(någonstans bortom slagfältet, vågorna)
förnimmelsen – att vara någonting
annat än plågorna
en förkrossad vrede
som uppfinner orsaker i det oändliga
(sluddrar bortförklaringar , inte värd mer än – )
knäcker hasselnötter med tänderna och
spottar skalen på kärlekens
(– fulspriten, promillehalten)
febriga tyranni ;
och spottloskan sade med min röst (strävt)–
lita aldrig
på en stapplande
evighet som
gått vilse
i skymningen –
älska inget
bli älskad av ingen
vänd ryggen till, se aldrig tillbaka och
intala dig själv: att du aldrig ångrar dig
( jag, en tryckvåg, vrålande tystnadstsunami ; )
rysningar stiger ur mina sårmunnar
jag vet, ni skyr mig som en spetälsk –
så må jag drunkna i dig
må jag glömma bort den hud som fjättrar mig
må jag kallas svekfull
