glittrande dramatisk / grå och apatisk

         tankegångar / undergångar
    (vi är mänskligheten – är vi mänskligheten?)
                    vi är
              en redan åldrad gårdag, förbrukade –
                           inte ens dammet har vi tämjt 
          regnar gråter svettas dreglar
                     n  a  p  a  l  m ;
                               postpubertala svordomar
                     politiska invektiv och
                             skändade evigheter
                      (vresiga spermier)

               vi är
        en redan åldrad gårdag –        förbrukade!
       produkten av en hel världs tomhetskänslor och
                  falnade förälskelser ;
          nidbilder på Komediens tron
      med stoftet som moralkodex
              (kungörande en fulländad domedag)
      tyranni förpackat i dunkel, kvarglömda smekningar
                tovor i hjärnan man aldrig lyckas borsta ur

       under en blödande himmel väntar vi,
                        stupade och reducerade
                                      till en
                     redan åldrad gårdag;
                                   utväxlar nycklar
                          till varandras sönderslagna
                          l i v s l ö g n e r  
                upprepar komedin
   varnar oss själva för varandra
             förskingrar morgondagens själsliga särdrag och
                             ser apostlarna ersättas
                        med skatteindrivare 

 

 

      ”känner på väderstreckens vrak med en tunga av sumak ”
                    kackerlackslönngångar i hjärnan


                     djupt
                         djupare
                                oåterkalleligt

 

                                      s k y l t d o c k a n –
                     egot och alla dess olaga rättigheter
                                 parameterspydigheter, absurditer
                            (ropar efter förbipasserande)
                       poserar utmanande i brinnande kostymer ;
                                 kläder figursydda efter mått
                                                 på äckelnormativ
                                          oduglighet

                                     försöker ruska av sig
               den ludna gryningen / lanugohåren i givakt
                             svetten, åskan av päls, skyddspansaret
                      försöker frigöra sig
                                     från slummen, hjärtat som aldrig
                                rymmer alla känslor, monstrena
                                    under sängen –
                                         (samhälleligt konstruerade gränser
                                                    för svältfödd identitet)
                             en liten fågel med klippta vingar
                            s j u n g e r     e n t o n i g t ;
                                                 någonstans i djupet
                                            av revbensburen

            ett skri flyger in i sångens träd som en cikada
                             (försåtet kapitulerar för sin spegel)
           hon, ser sig själv fast ändå inte
                       jag, ser bara henne
                                förbiflimrandes under ögonlocken –
              dunkel på flykt från ett sedan länge kungjort öde ;

                         "det finns inga kartor, det är bara att gå vilse"
                                                       på kryckor
                                                 av dimma
 




               och i trädgården hon haft med sig i fickan
                                        växer rötterna
                                som griper efter mitt hjärta
                                          (branden som väntar på att bryta ut)
                              under huden, segelbåtar
                                          g r y n i n g s f u l l r i g g a r

 hon säger - lämna soluppgången och kliv av ankaret; djupet är ju ditt 

                                                                 lämna solnedgången
                                                                             kliv av ankaret ;
                                                                                     graven
                                                                                          är
                                                                                              ju
                                                                                                  din
 


             och med min röst och mitt öra går tiden
                                 sin väg
                                        mot de sista orden

                  ”så sjung med mig   
         för de unga flickornas skull  
                       som dog av rädsla 
                     i sin brudsäng ”

 

Medvedjenko: "varför går ni alltid klädd i svart?"
Masja: "jag bär sorgdräkt, jag sörjer mitt förlorade liv"
 
 
 



I.
                                             ” f r i h e t e n ”
                   (det där långfingret i luften)
          ryggtavlan               som avlägsnar sig - 
              när din röst inte längre
           naglar fast mitt hjärta
                     på sitt darrande eko 

                                               ” f r i h e t e n ”
                  att låta bli att finnas, att bli
                                en ande, ett tomt skal
            utan mänskligt innehåll ;
                           ”att låta bli att finnas är bara en fråga
                             om koncentration; ”
                   att tvinga livet att hålla andan
                           så länge att det till slut
           aldrig mer kommer att
                       n å g o n s i n
                 andas in igen; 

                       att bemästra en urgammal tidlös smärta
                längst ut på såriga fingertoppar
    i rörelsemönstrets / rörelsemörkrets                hallucinogena
             a    n   s   i  k   t  s   f   ö   n   s  t   e   r  –  
                                 nattalbino / mörkersol ;
                        jag kom hit för att få dö
                                  nära dig -
                   inramad av multnande minnen och
                                oavslutade förälskelser




II.
migräna ljusklot, massivt bultande                    tumult 
                slipad blek rimfrost, oförmögen att
                         fylla ut andedräkten (neutrumrum)
        äger ingenting förutom                  för många ord att fastna i
   en amputerad mardröm, inverterad protuberans
             (överljudstankar, ständigt)
                      n å g o n a n n a n s t a n s ; 
                 ” deeper down than the sky ”

                                    självlysande daggmaskhud,  genomskinlig
      av flytande smärta –                           har sett för mycket!
                  förrådd av den grymhetstörstande förbirusande
                            e   x   i   s   t   e   n   s   e   n   





III.
                             missbildningens konsistens:
               hennes namn i kondens
          (socialpornografisk   /   indolens;
                    blöder              fast det inte känns)
                  höghöjdshysterisk, tusen mil norr om
         andningsgränsens       fokuserade fasa -
                                                        som en snigel bär hon
                                                       sitt osynliga rum
                      mot dödens trädgård, lämnar inga spår 

 

 

 

IV.
   ingen förstår någon annan men ändå umgås vi
                  (så vem är vem i härmningen när alla låtsas
                        likna varandra)      
       när samhörighet betyder att alla lyssnar
               inte på varandra bara samtidigt

    och vi, livets lågavlönade arbetskraft;
            gömmer hårdknuten längtan i mattan, trampar
                             på varandra, luktar hunger
              vi, vi är alla likadana – vävda i små knutars hårda hjärtan
        till ett pris            under existensminimum –
                                i en värld av penningkåta charlataner
                        där de grekiska gudarna blir diskare
       och diktaturerna står i kö för att bli eviga
                                    (i vårt samhällshyckleri, dess uppgift:
                   skydda individen / skydda sig mot individen )

         försök förstå;  vi är alla likadana - vi är smärta
                         (  vi är törsten )
                    efter oceanerna, de gåtfulla eviga –
       dörren mot världen har försvunnit, kvar är bara havet 
            havet som ger och tar, som ger liv och som tar dem tillbaka
                 med samma storslagna likgiltighet som gud –

       ”i praktiken är det aldrig riskfritt med identitet ”



V.
                våra blickar möts och två
            djuphav slår ljudlöst skummande över
                                           i varandra  -
              och stenen släpade, tyngd av sönderäten sjukdom
                           sin sorg närmare och närmare
                       mitt bröst och flyttade sedan in ;
                                   havet och vinden tränger så lätt igenom
               en späd tonårskropp som bara låtsas
                              vara vuxen –


                - "min ungdom blev plötsligt liksom avklippt" 
 
  



VI.
                                               en gång insekt alltid insekt
                        (och för dig och bara dig - fjärilsflickan)

                         jag skriver mig
            ut ur henne som
                     drog jag slemtrådar
                           ur strupen –
        du läser dig in i mig
               som hud som saliv som gift som
                     fuktiga läppar strävt könshår







  
            och när ditt ansikte flyter
                             som ett löfte / sakta
                       tyst som graven där i mörkret
                               i en ljudtät monter
     ”du vet, det ligger liksom
              något otroligt skrattretande
     i utslocknandets underbara jävla oundviklighet, döden
                                         är liksom det enda
                        man egentligen kan lita på här i livet”

           (du är i montern och jag, jag vill)
                   släppa ner ett mynt, ett andetag,
             svaret på alla outtalade frågor, få höra
                                det där brusande tablettfräset –
                       (belöningssystemet, kolsyran)


             jag vill in i dig när du sover
                       trassla in mig –
        i ditt hår dina läppar dina drömmar eller
                         kanske få höra dig vakna
                     kanske bara få vara
             kanske bara få finnas                i din värld;
 
            du som går rakryggad i  solskenet
                            du som låter mig övervintra i din skugga
                      du som vakar över mig när jag sover
 
 

 

disrespect me ’cause I’m ugly
dont give me your stupid pity
- Seether.



                    doften av lövverk hud parfym
                                 s o p n e d k a s t –
 
        monstruösa detaljer – verkligheten?
                sipprar alltid igenom, aldrig
                                i doser jag förmår inta
 
      (proflylaktiska ögonlock - hårt stängda)







 
I.
         ett identitetslöst jag;
              fiktioner abstraktioner projektioner
        av bortglömda b-filmsgestalter, sådär
                sådär overklig, fångad
            i dagdrömmar, inte en del av
          n  å  g  o  n  t  i  n  g ;
                  annat än ett enormt och obegripligt
                             försvinnande;

        (ord som substituerande verklig, fysisk)
   kanske kärlek? –                            (vad vet jag om kärlek)
 

 

 

II.
             undervattensugglan i mörkret
       svartare än den omgivande
                natten / morgonen;
         ( l i k g i l t i g t )
               betraktar du mig –
 
     som känslor;              färgar hon av sig
               tar mig ifrån mig när jag
                          tränar
                              på tillvaron;
 
  med en lång blick som mäter mig mäter
                     a v s t å n d
       i tid och i åtskildhet
                   (amen)
 



III.
           går längs altargången
      mot ett giftermål med det dåliga Beskedet
                     i hårt åtsmitande regn
              utsmyckad med olikartade sår;
( förlusterna skvalpande runt anklarna)


 
       med ett vanställt leende tvingar hon hjärtat att göra halt -

I.
      frenetiskt;            klöser / sprickor
               i huden  /  hon slukar;
             vaggar mig ut och in
        ur kosmos spegelbild
(det svarta hålet        i hennes tankebanor)
       huvudet taktfast mot betongen, hjärtsslagssimulationer
abstraktioner, depressioner, explosioner
                  (dunk dunk dunk – )

    naglar bryts av, skörare än skinnet
  (försvinner någonstans in i underarmen, tungsinnet)
           hudkyrkogården, akutsjukvården –
       uppslukad av köttets törstande sorg
                  (hatet, lögnernas ointagliga borg)
  och handen som bara vill bara fortsätta, sudda ut
              en långsam cirkelrörelse, snabb förstörelse – 
           i vatten sand hud varmt kallt      
         min obotliga jävla längtan        bort från allt                
   (den där odödliga jävla septembermorgonen)

     ”vi köper tjänster, sväljer tid
              lever under molnen i orättfärdigt skinn”





 IV.
        kliande inåtvändhet, taktfasta slag
                 mot mjuka väggar
     (säljer dimma, befolkar välfärden)
              tar in på Hotell Hispan
           "prisvärt stöldköp  pågår "
 
    tankar i blötsnö (fluoxetin)
                    det antibakteriella
         döendet i anonymitet
    jaget – en imperfekt spegelbild;
                            alltid otillräcklig
                        alltid otillräcklig
                      alltid otillräcklig
                   alltid otillräcklig
              alltid otillräcklig
          alltid otillräcklig
                            (ful och äcklig)
 


   kastar huvudet bakåt, filmdragerade verklighetsflykter –
                        å t e r   r u s