djuphavsgrav (tystnad)
gurglar bokstäver, samlar slem
(drar ihop omeningar till oväder)
loskar ut mig / som regn i ditt ansikte –
ord hårda som knytnävar
svarta vokabler vita knogar
språket, samlat till ett sjöslag
(som bland vassa strandstenar gick hon genom livet)
kärleken är en krigszon; orden
du aldrig uttalar
driver långsamt och mjukt
in pålar i mitt hjärta
(knivar i bröstet fast inifrån)
jag är
den sönderpatologiserade, alienerade
kärnvapenidentiteten / musselensamheten
molotovförälskelsen, den kreverande passionen
en stad i lågor tapetserad med existentiell ångest;
s k y s k r a p s ä r r
bortförklarade med tusen djuphavsgrava diagnoser
( jag är ! )
civilisationens somnanbula sjukdomsbild;
(en explosiv dröm som kräver handling)
den kapsejsade förälskelsens villkor
kuvösrevolutionen under vattenytan
jag är
en hel världs inbördeskrig
samlade i en kropp
jag är
den återfödda, förblödda
(bottennoteringen, tillvarons negativa oändlighet)
den inkarnerade frustrerade förnedrade
inversen av livets aktie;
(spöket av en vredgad Medea)
en värdelös kyla, som en rysning under huden
imma på orden;
m a l s t r ö m s m a r d r ö m m e n ;
ett ständigt
kommatecken i tillvaron
u t s t r ä c k t
som armar
i ett enda långt primalskrik
livslögn! till dig har vi givit allt och nu är vi ingenting värda
livslögn! vi är så tunga nu, krossas under bördan vi försöker bära;
Sisyfos sten – ett helt livs obesvarad kärlek
(gråten som stiger över haven)
så med vilken abstrakt kyla
ska du trösta den syftningslösa människan
när hennes ord skadeskjutna faller ner
i samma spricka de försöker dölja
när den enda kontinuiteten
är den falska abstraktionen;
min famn full av din frånvaro –
universums stora meningslöshet
"ord är så förspillda, jag vill se kraftfull handling och sen evig glömska"
lägg ditt huvud till ro
mot mitt dunkande drunknade hjärta
