Frostmorgon
I.
livet – en pestsmittad digerdödsduva
med brinnande vingpennor ;
en öppen grav som
(hjälplöst tröstlöst sömnlöst)
missuppfattar / gapskrattar krossas i mitt ekande tomma bröst
hjärtmuskeln som vägrar / hålla takten med –
(den existentiella ensamheten i ett rum fullt av människor)
såret i ansiktet; revolten
( molotovorden som briserat )
i spegelneurosens förvridna / kosmetiska kontinuitet
blir ett med min undergångs
s k r a t t a n d e f e b r i g a a n s i k t e –
diagnos: sprucken mosaikhud, märkbart infekterad självbild
såriga händer, sönderfrätta
av blickar som granskat, betraktat, utvärderat –
läppar såriga av ihjältigna frågor
(rakbladen och bortförklaringarna)
sluten i ett mörker, slutar i ett mörker
orden levrade som blod, smetiga
smärtimpulserna som vägrar infinna sig;
mitt avlidna språk lämnar mig och
illusionen om livet som blir mindre
och mindre påtaglig;
(som att den någonsin varit paradigmatisk)
i halsen bränner skriken
elden spyorna revolten invektiven och jag
dundrar maktlöst in i din lägenhets betongväggar;
ett vrål som slitit sig från andetagen –
hennes historia hennes liv mina ord
II.
blåaktig hud, mardrömmen förpuppad
i en anemisk flickkropp, täckt av sår
(ni märkte aldrig men ni / märkte mig)
piskrappskoder / ångestanoder;
tysta överenskommelser om övergrepp
kommandon i utrotningsprogram;
vener ådermönster dialogfönster
(mina första ord kommer alltid att vara dina sista)
och / du (sover)
i brinnande flygplan, genom
moln i betong
medan jag övar på tillvaron, lär mig dö på kommando
gå upp i rök implodera och
f ö r å n g a s
III.
(vaknar på golvet, reser mig sovandes)
ögonen tomma, uppätna av mellanrummet;
det som växt som en cancer mellan mig
och det jag trodde att jag såg –
b e t r a k t a r
hur din bröstkorg häver sig; räknar
dina andetag, de som kräver
mer luft än mina för du
du har rätt att finnas till –
(hemlös i tillvaron, stannar inte länge, äger inte rum)
täcker omsorgsfullt din rygg med mina menlösa ord
(väntar en liten stund till på att du ska vända dig om)
tecknar spiraler mellan dina födelsemärken
försöker finna mönstret
snart är tiden ute / och jag vet
du minns mig inte, du vägrar
mina simtag i din själ
stör inte vattenytan och jag
faller genom min egen frånvaro
som ett hungrigt regn
talar till dig (osammanhängande)
som om jag visste vem du var
