glittrande dramatisk / grå och apatisk

Den där (sprakande laddade) tomheten.
Det räcker och blir över, när musiken tystnat, ekot, det som återupprepar, in absurdum, alla dessa falska missljudande ackord, av vilka jag utan några större förväntningar söker efter något, något vackert (kanske inte), något som skulle kunna ge mig en röst, ett sista andetag (eller kanske inte jag har fan ingen jävla aning om jag pallar längre), en sorts cover på en remix av en dåligt piratkopierad melodi utan noter, eller kanske lägsta poäng, ljusår från topplistan, eoner djupare än botten, liksom tack och goodbye käradu, allt är skit tackar som inte frågar som inte ser, nicka du bara, kännarminen (kära du), det där vecket i pannan, avgrunden, dina ögon, två anklagelser (eller fem miljoner, lågande),för du fattar ju aldrig, jag ljuger ju (liksom alldelesförbra), men jag lider, fast jag skrattar bort det som ett dåligt jävla skämt (så som livet också är), men raring jag lider, lider av svårigheten att känna igen, det kallas att stjäla, (den nedslagna rösten ödslar min tid), vet inte längre om du är mest förbannad eller mest besviken på mig men tvivlet säger mig, du är inte den rätta besattheten, berätta om dig själv med slutets ord; igenkännandet bygger på berättelser, lögner och stölder, allt annat vore att härma.

Gäsparens tystnad kallas visdom -












(Jävlahelvetejagpallarfanintemernu)

     vi har röster och ett språk
              därför ljuger vi –






          vågor av medvetande
(ett rakt streck på hennes EKG,    önskningar)
    slår in och försvinner – lämnar
något skrivet / förflyktigas
        nya vågor rullar in; utplånar
  skriften – mina semijag;

förvirrade fragment av blind ensamhet
                          lämnade att dö
         under obarmhärtig sol;
                     brännande blickar


 s a m t i d i g t
     samtidigt någon, samtidigt någon
(eller ingen alls, förhoppningar)
    försöker komma ur skalet
(tomrummet inuti mig?)
       slemmigt, ansiktslöst –
  ögon riktas / genom mig
född ur sömnlöshet formlöshet
             dödlighet ? –      
   
                           n å g o n  

människorna vänder sina
      ansikten, bort ifrån       (mig)
 eller väljer
        väljer att se rakt igenom


    jag och hon, hon och jag
(hon är som jag men jag är inte)
             som henne? – början
    på slutet eller slutet
                på början;  


       en venerisk fladdrande
 (fjärilssjäl / akilleshäl)
längs skapelsens kanter
    j a g     f r y s e r      i h j ä l   –
bortom världens gränser
         (finns och finns inte)
     l ö g n e r n a ;

tomhet och innehåll
      (prydligt överlappande)
v a r a n d r a ;
   jag och hon, framtid och förflutet
eller kanske tvärtom


”jag antar att det är svårt för oss”
         att erkänna
   (att vi styr våra liv –)

     jag vet det finns ett sätt att låta
  som vanligt;  inte visa
          inte visa hur det känns
   (försöker hitta dit)


    (mitt liv eller hennes)
tog slut / för flera år sedan
             nu kvarstår bara oändligt
       långa minnen på rad

   tyst marcherande i vitmålade korridorer
vägar som inte leder någonstans; hennes ådror
       (svarta som min skugga )
  är dold sorg som flyter

                      genom mig liksom
vitt kronbladsregn under körsbärsträdet –
          förgängligt hopp
om livet, photoshoppat och väl omhändertaget
      något som spirar gror och blommar och  –
                     s ö n d e r f a l l e r  
   som en del av ljuset     (tryggheten?)
              från masugnen
    eller malens längtan efter värme



      iskristallhud glassplitter blodspår
ekon efter ett liv som aldrig andats
              tillräckligt högt
    för att nå stjärnorna –
 
          (i en tidsbunden värld)
kan ingenting någonsin bli
         som det har varit?



   hur nu det var / att vara –



internerad           i skammens palats
                (i hörnen / dolda)
           s  o  l  d  a  t  e  r




          vågor av medvetande
(ett rakt streck på hennes EKG,    önskningar)
    slår in och försvinner – lämnar
något skrivet / förflyktigas
        nya vågor rullar in; utplånar
  skriften – mina semijag;

förvirrade fragment av blind ensamhet
                          lämnade att dö
            i ändlöst mörker

          v a k n a r
  (utan dig istället)
            med ett skrik;
ett såntdär illvrål som liksom ekar
        i hela kroppen men
      fastnar i halsen –



         ögon som sotflagor
(människorester; stjärndjur i sidensvart)
       ge mig tid!            (bara lite mer)
                      t   i   d   -

  när din röst ekar i min fängelsehåla
vaknar mörkret till liv och förvandlas
               till en livmoder

         full av möjligheter