ουδέν μένει (genomresa)
vi har röster och ett språk
därför ljuger vi –
vågor av medvetande
(ett rakt streck på hennes EKG, önskningar)
slår in och försvinner – lämnar
något skrivet / förflyktigas
nya vågor rullar in; utplånar
skriften – mina semijag;
förvirrade fragment av blind ensamhet
lämnade att dö
under obarmhärtig sol;
brännande blickar
s a m t i d i g t
samtidigt någon, samtidigt någon
(eller ingen alls, förhoppningar)
försöker komma ur skalet
(tomrummet inuti mig?)
slemmigt, ansiktslöst –
ögon riktas / genom mig
född ur sömnlöshet formlöshet
dödlighet ? –
n å g o n
människorna vänder sina
ansikten, bort ifrån (mig)
eller väljer
väljer att se rakt igenom
jag och hon, hon och jag
(hon är som jag men jag är inte)
som henne? – början
på slutet eller slutet
på början;
en venerisk fladdrande
(fjärilssjäl / akilleshäl)
längs skapelsens kanter
j a g f r y s e r i h j ä l –
bortom världens gränser
(finns och finns inte)
l ö g n e r n a ;
tomhet och innehåll
(prydligt överlappande)
v a r a n d r a ;
jag och hon, framtid och förflutet
eller kanske tvärtom
”jag antar att det är svårt för oss”
svårt för oss att erkänna
(att vi trots allt styr våra liv –)
jag vet det finns ett sätt att låta
som vanligt; inte visa
inte visa hur det känns
(försöker hitta dit)
(mitt liv eller hennes)
tog slut / för flera år sedan
nu kvarstår bara oändligt
långa minnen på rad
tyst marcherande i vitmålade korridorer
vägar som inte leder någonstans; hennes ådror
(svarta som min skugga )
är dold sorg som flyter
genom mig liksom
vitt kronbladsregn under körsbärsträdet –
förgängligt hopp
om livet, photoshoppat och väl omhändertaget
något som spirar gror och blommar och –
s ö n d e r f a l l e r
som en del av ljuset (tryggheten?)
från masugnen
eller malens längtan efter värme
iskristallhud glassplitter blodspår
ekon efter ett liv som aldrig andats
tillräckligt högt
för att nå stjärnorna –
(i en tidsbunden värld)
kan ingenting någonsin bli
som det har varit?
hur nu det var / att vara –
internerad i skammens palats
(i hörnen / dolda)
s o l d a t e r
vågor av medvetande
(ett rakt streck på hennes EKG, önskningar)
slår in och försvinner – lämnar
något skrivet / förflyktigas
nya vågor rullar in; utplånar
skriften – mina semijag;
förvirrade fragment av blind ensamhet
lämnade att dö
i ändlöst mörker
v a k n a r
(utan dig istället)
med ett skrik;
ett såntdär illvrål som liksom ekar
i hela kroppen men
fastnar i halsen –
ögon som sotflagor
(människorester; stjärndjur i sidensvart)
ge mig tid! (bara lite mer)
t i d -
när din röst ekar i min fängelsehåla
vaknar mörkret till liv och förvandlas
till en livmoder
full av möjligheter
Ortoceratit (raamtar mig)
och det är en sån där
dag igen
en sån där dag man bara vill skjuta
femtio skott
i lungorna på nån bara för att
bara för att få tillbringa
resten av livet i fängelse –
och sen äntligen slippa vara
en del av det här jävla samhället
där ens enda plikt nuförtiden tycks vara att
lära sig le på beställning och
upprätthålla det egna anseendet
I.
livets kafkaeska jävla process –
minnet som selektivt bevarar / besvarar
d ö d s ö g o n b l i c k e n ;
letar efter en bro att hoppa ifrån
mellan illamåendet och fjärilarna
(de elektriska flugorna river i handleden)
som svarta kalla rymder riktade mot tinningen
(ögonen revolterar i sina framkallningsvätskor)
ett slamskikt av uppsköljd kapitalismkritik
babblar på, ler fånigt åt den här världens
morbida högborgeliga jävla herointripp –
ett hus en kropp en undergång
(hennes som tätnat till skymning)
grovt sexuellt utsatt för alltings ofullkomlighet;
kanterna på miraklet, slängd åt hundarna
(en stor sjukdom i en liten kropp)
en krossad dröm som vrålar
ouppfylldhet / tomhet
II.
ringer regnet och förlåtelsen men det är Treblinka som svarar
som en käftsmäll rakt in i en redan blåmärkt själ;
kraftlös kall och avdomnad till en
obegriplig serie stillbilder –
(ibland ser det till och med ut som att jag rört mig)
ett drogpåverkat karnevaltåg genom medvetandet
suddigt på minnets dåliga fotografi;
ljuset utflutet i kanterna
som försökte jag sy ihop alla trasiga drömmar igen
undrande pekar hon på okända ansikten
(sitt eget, duplicerat i andras)
s t r ö m v i r v e l s ö g o n –
hennes egna ligger slocknade i ett askfat
ni är alla som Faust, utplånar det förflutna
i jakten på en ständigt hägrande framtid
och han som skulle stjäla mänsklighetens godhet
återvände med tomma händer
III.
taxemetern tickar på, mellan revbenens strömförande dunkel
livet sträcker sömnigt ut sig i gräset –
söker fumligt efter synfältet
och hon letar efter mitt ansikte för att finna sitt eget
jag själv försöker skaka av mig
arvsmassan från alla som ödslat sin tid
på att leva i den här världen
hon tar en regnvåt tugga av sig själv och kräks upp den igen
över klockan och tiden:
en början, ett förlopp, ett slut
(en rakbladsfabrik med väggar av hud)
"bara självplågare återvänder från den andra sidan"
IV.
så vem är jag?
tungt vatten fastsurrat med tårar på sömngångarfiskens rygg
när taket lagt sig till vila på golvet
en minusmänniska i solsken
hon som sköt ihop stjärnkikaren och hörde bilderna krossas därinne;
grävde ner den och lät den fyllas med jord
något hårt träffar oskyddade nervändar - metallsmak
av livets alla förluster;
den största och minsta / tiden själv
försvinner bort
( "aldrig mer" )
V.
så vem är jag?
en leende spottloska med skotthålssmilgropar
borrade i skräckens liggande åtta
(du kan inte läkas i en värld du aldrig krossat själv)
(du ville ha hela sanningen sa du, men sanningen är fabricerad precis som jag)
en liten kräkfjäril utan vingar, täckt av dun från spökens sång
med Ensamhet som både för- och efternamn
(en risk som ingen kommer vilja ta)
hon böjer in huvudet mot kroppen och biter tag i sitt hjärta;
"att tro på något är samma sak som att jaga bort det och skända det en gång till"
du drömmer
och vaknar skrämd
du anar vidden
av en sjuk Hand som drar mått
längs uppgrävda
förmultnade strålar
av sol
lägenheten - en sorts ficka att stoppa sin ynkliga rotlöshet i
