aphelium (camera obscura)
hon öppnar handen stänger handen
öppnar –
v i n k a r
som små barn gör
(öppnar stänger)
handen liksom dörren
till mitt hjärta; osäkerheten
som sjukliga blommor – likfläckar
mörka påminnelser av hårda
k o n t a k t y t o r / m e d s a n n i n g e n
hon och jag; samma
kropp samma minnen
( o l i k a )
viljor medvetanden önskningar mål; samma
von Willebrands
i tårkanalerna
ängel; du frågade aldrig
(varför frågade du aldrig – )
om jag gick att anförtro
hemligheter / du tog för givet
(varför gjorde du det – )
varför fick jag aldrig ens
en chans
att obducera
mina minnen av tiden
i hennes svettiga kropp
hon öppnar handen
(stänger handen; portarna)
och jag / flyter djupare
likt öar
i samma hav / är vi
hav i samma öar, törnar
vi emot (polarisen smälter aldrig, idiotjävlar)
klipporna och krossas (återvänder i skummande)
a p a t i / r a s e r i :
en vanesak – hon gör det allt för ofta
bjuder ut mina ögon till gamarna
bara för att ha råd med bussen hem efter att ha bjudit
laget runt på hembränt
självbedrägeri svanesånger plastikoperationer och
immanent / permanent
liklukt mellan lögnerna –
midsommarblommor, morgondagg
röda röda jordgubbar
hon dog två timmar före alla andra
(alltid före alla andra)
en sista blick / genom dörrögat – en doft
av videoband från nittiotalet, okrattat grus
skrapsår i ansiktet och brevet –
det jag aldrig skrev utan försummade
för dyrköpt fylla och femtionio raderade sms
som nått mig innan
armarna händerna hyenorna:
från ett skal som aldrig någonsin kunde
(sluta! - )
skälva luras explodera:
en rullstolsbunden
dröm med skärsår
under fötterna
sedan mitt fyllebråk med gudarna
(dom får hjälpa henne ner i djupet)
