glittrande dramatisk / grå och apatisk

dom vet liksom inte vad det betyder egentligen men tror att det fordrar
 sockersöt förljugen trevlighet/trivialitet
(degenererad mentalitet)



I.
      lampan är släckt dagen är död och tågrälsen
sjunger bitterljuv ånga glödande metall sprättar upp
                       mardrömmen / inifrån –
              (något därinne sprattlar)
                               sparkar river gnager måste –
       måste ut!                                  i expressfart
           och hon rinner långsamt över golvet, viskar
                   ”än är det inte över”
                           (älskling, än är det inte över)


            hon stirrar glasartat och från den stjärntäckta natthimlen regnar
                     bokstäverna som               glödhet tjära emedan
      omsorgsfullt svartmålade läppar         tuggar fradga och
                                           och du frågar
                precis som vanligt om allt :
                           om det är under kontroll ?
                               (om jag verkligen andas)
         fastän du vet och ändå konstigt nog älskar
               att absolut ingenting med mig
         någonsin är under kontroll;
                        fastän du vet att det lilla jag har kvar ska halveras
                              i det oändliga
          (att det liksom till slut inte blir något kvar)
                        efter mig

         kan du se i mina ögon vart jag varit,
 är du mitt vittne när världen blir för påträngande –
                för till skillnad från mig så bryr du dig
                            vart jag tar vägen –




II.
       så plötsligt talar hon;
en käftsmäll rakt in själen när hennes
    hennes idiotiska jävla mainstreamarrogans
              sköljer över
          vår undre medelklassromantik och
 jag                 tappar balansen tappar känseln
         återigen som såmångagångerförr
                   på ett såntdär
liksom projicerat, jävligt skönt berusande (provocerat)
           nästan ljuvt nästan mardrömslikt sätt;
           som hade jag glömt bort hur det känns att vara
                         (något mer något mindre)
                        än jag; att bära
          hundhuvudet för min hjärndöda generation

                         natten därpå; mina ord
tassar dödstyst långsamt utdraget
              ut ur käften som en liten flock
 klibbiga förortsskatter med
                    dödsannonser i magen
    (som pissat i sandlådan, på nån skitunges plasttraktor)
 kastar sig fumligt över sina offer : jag finns, fattaru!
         en epileptisk nattkropp, prydd av blåmärken
                           till förtryckets ära
 
                och du: anarki eller kaos!         kritvit andedräkt
                     och jag: påtaglig (ointaglig)
           lämna dig själv, gå till dom andra
          
 

III.

                 hon skrattar hysteriskt rakt ut i  luften
       räknar till tusen på vänsterhandens fingrar
                     ( förvirrade oförutsägbara preferenser )
                ord som alltid leder mig               alldeles för långt ut;
                               snubblar vidare
                                med vaccinkanylen kvar
    i armvecket                 (arsenik baby, on the rocks)
 
            som ett barn, går i sömnen
       misslyckat ansiktsopererad av motorvägen
                     ( snälla ta mig härifrån)