glittrande dramatisk / grå och apatisk

   



     tåget rinner         genom landskapet
lite som tiden i väntrummet, lämnar
    (hon?)                           ett slemmigt spår
           efter sig –

               i berättelsernas utkanter
          ( eller våldet, den enda vägen in i mig )
  ironiskt ler hon, som en spottloska
          Sokrates:  ”glöm inte att offra en tupp till Adonis”


regression:    alla nattens hyvlar raspar rivjärn;
                  (sömnlösa drömspindlar     /      gammal ångest, omodern)
                                 biter mig själv i nacken – ”paniken hjärtat, den klär dig inte”
         men under täcket och i djupet av havet
                             förblir vindar vågor själens plågor;
D R Ö M F A B R I K E N                        V A K N A R –
                              och alla mina fula ansikten är tillbaka

                                min raljanta cynism; det kraftlösa
            greppet om  en kvasiestetisk bild
                   av verbaliserad verklighet; vår intima själsbikt
            (karaktärisering / karikatyrisering)
                                   av icke-vakuum, icke-jag;
               ännu en dag av rutinmässig jakt på minuter
                     och nuet som överlägset flinande          ilar förbi
                            (mitt medfödda tungsinne)
                                      alla berättelser som förutsätter tid

       och jag kramar  kudden                 den som alltjämt doftar
                                  dina andetag ;
       trots att du är borta sedan länge är du den enda
                         värld att minnas för
                                (jag kan alltid se ditt ansikte)


              kära du, du vet ju att
                         jag inte har en jävla aning
                 vem jag är eller vad jag är
           (lika långt från himlen som från helvetet)
                        men det är lugnt, livet är så kort ändå
               så  varför bry sig om det kroppsliga
                               ”förgängligt förgängligt”

                          för när det äntligen är över och
         våra hjärtan blivit totalt fucked up och nuet
                    brännmärkt våra ryggar
         (räds vi inte längre förvandlingen)
                      förvandlingen till historiska dokument


             som fåglarna, när jag springer
      spyr åren sina månader
              (äta eller ätas –  kräk och fåglar)
           bakom mig, framför mig
                  därför att jag enligt er befinner mig
 fyra miljoner hierarkinivåer under er
         därför att jag hatar mig själv och alla andra


    men jag lever, åtminstone säger dom det
                  liksom havet lever          på sina vågor
  och varje enskild våg förr eller senare kommer att brytas sönder
                   eftersom den rör sig framåt
                       (jag kan alltid se ditt ansikte)

              du vet dom säger att jag plågas av
 existensiell ångest och /  jag skrattar nästan då för att
                 det är ju liksom tvärtom för  det är ju jag
   (jag som plågar den existensiella ångesten)