subkutant erebos (lumen)
du / jag / oss / vi
(är jag – en?)
medveten rörelse till synes
p l a n l ö s t h o p f o g a d
mellan huskropparna; resonansen
i en stor svart fågel
anpassad för havsdjupen –
misshandlade proportioner, korrigerade
(mellanrummen mellan rummen)
tomhetsverkligheten, fingervarm;
kristalldjuren i klaviaturen, drömljuset
(det där plastiga intetsägande)
orgelhjärtat, retirerar ut i mariginalen
vi lever? hoptvinnade
av ett avstånd som är täthet
på min ensamma dödsdömda auschwitzmentalitet
(förnimmelser av språkets kroppslighet)
djurpanna med horn; mitt eget
intetsägande vakuum
n o r m a t i v a ä c k e l
(benknoteland, utan geografi)
rädd för minskande avstånd
hittar aldrig hem
v ä x e l v a r m
” täthet närhet ensamhet ”
(bilderna som formaliserar huden)
skrikande: ”JAG BLÖDER – ”
hieroglyfmimiken jag aldrig förstår
ändå förberedd; klamrar mig fast vid mörka
morgnar då hon betraktat mig
(som alltid en namnlös inkräktare; hon)
ser lyssnar känner dofter
trots sin avsaknad av fysisk existens
( s k ä r s å r s e v i d e n s – )
lämnar inga spår, bara raka streck
över handleden och på mitt EKG
vart vi än är på väg älskling så
förs vi dit tillsammans
(i samma hastighet)
med av tidens ström – vårt gemensamma
skeppsbrott utan verklighetsförankring
klockan brevid sängen;
en vaksam elektrisk nattvarelse
(fortsätter dricka)
regnet i mitt bröst emedan
vågor sveper in över sängkanten
och jag betraktar på avstånd hur du
slänger mynt i önskebrunnar
känner knivens iskyla mot huden
(stanna upp, lyssna – och du känner revolutionen)
liksom mjuka handrörelser
(dina stora händer)
fingrar dansar
över texten skapar texten smeker texten
omärkligt som viskningar, vi närmar oss
varandras ord liksom
förryckta schackpjäser
(dansar baklänges utan hänsyn till rutmönstret)
m i n a r y g g k o t o r ;
sjunger falskt, för mycket liv att bära, för mycket
död att
förstå och inte förstå
vänder blad, döda bokstäver
förflyttar mig liksom blickarna;
spåren efter en ung kvinnas längtan
kvarlämnad på olika sjukhusrum –
i respiratorerna och journalerna; ett vrål
som aldrig hörts eller ens
fått luften att vibrera
han studerar hennes läppar
försöker avgöra om det är ord
eller tystnad
de försöker forma –
händer, darrande
hon förlorar sina konturer, griper
efter rester smulor fragment - vadsomhelst
utom sin egen
bortfrätta fysiska innebörd
v e r k l i g h e t e n
vars betydelse sedan länge monterats ner
(av tystnad separerad från förnimmelser)
för älskling du vet, namnen muteras
liksom texten, kroppens sammansättning
f ö l j s a m m a
som vore de alla en och samma
utan autonom existens i förhållande
till samhället partnern eller andrahandsinformationen
l ö g n e r n a ( lönerna? )
glänsande i sina harnesk
( ”icke brännbara sopor” )
och medan några försöker stanna tiden
försöker andra få den att gå
ytterligare några ser den aldrig ens försvinna, jag
(stångar huvudet i väggen)
försäkrar mig om att åtminstone smärtan finns kvar –
på rygg i ett hav utan vågor eller strömmar
betraktar hon botten och den henne;
utan ett ljud, inte ens
när hennes ögonlock slits av
(som fjärilsvingar bildas vattenringar)
när bara den pulserande smärtan bevisar
att hon fortfarande existerar
(kluckar havsvågor i magen, kanske medvetandet)
långt bort, kanske underjordiskt
sjunger;
e k o
