glittrande dramatisk / grå och apatisk

när var livet någonsin vårt och när var vi någonsin 
dom vi är
och inte dom andra – 

  v a k n a r
på ditt golv – plötsligt
    plötsligt / seende:

  (livet passerar förbi)
det där första meningslösa –
matta diabilder i en torktumlare
  tomma grådaskiga ark utan motiv
     bortfrätta minnen av döende solar
parallella universum utan vinklar –
     v a k n a r
   på ditt golv – plötsligt
           plötsligt / seende
– en livrädd dödslängtan
(alla vet och jag vet, jag vet)
  du slumrande stjärna; jag vet
      jag vet allt
  jag vet alltförväl:
samma saker händer mig varenda gång
      varendajävlagång –

 upprepas mitt ickeansikte
 i någon annans smutsiga spegelglas
försvinner jag / genom dina tårkanaler
           i ett statiskt brus –
     myrornas eviga krig
(jag vet, de kommer aldrig att tro dig)
          aldrig någonsin
(aldrig aldrig – någonsin)
               v a k n a r      d u
              (  –  ? )
 
    (det är en sån där dag)
 ännu en dag när jag
         v a k n a r
   på ditt golv – plötsligt
           plötsligt / skrikande
                 utan luft –
   (en dag precis som alla andra)
  ännu en automatgenererad lögn
               ännu mer botox
söndagmåndagtorsdag:

     (hjärtslagmisstagbakslag – )
 allt i snurr men jag är inte galen
inte idag inte just nu inte aldrig (alltid)
     så väck mig inte nu, väck mig inte
      jag är redan återfödd
         liksom tusen –
   tusen inknycklade trubbiga dödfödda
        b r o i l e r f e n i x a r
   hallucinogena koordinater –
åt motsatt riktning – som en myra:
            förflyttar mig
   b a k l ä n g e s
    upp och ner och in och ut
      ladda min kanyl och skjut
en påklistrad yta fejkat djup och vild panik
fast i en masugn av självförbränningsromantik;
       att leva är att långsamt förbrännas
  utan att någonsin få känna värme  
     att kippa luft
  som aldrig gått att andas –

ångestrop i ständig dödsloop
        alla tusen repriser som alla förbiser
  min ruttnande svartbrända själ som förliser
 i takt med crescendot av tomhet
       hinner hon explodera för tusende gången
   (bli blasé / innan jag vaknar igen)
 
     nervös skandalös nebulös
(bottenlös och medvetslös)
           v a k n a r
        någonting någonstans:
ett ansikte eller kanske femhundratusen
småsluddrande as med blånekande attityd
  fångade i diamanter, främmande på samma sätt
utan värde i sin glittrande mångfald
       ( skär i ögonen! – )
        på samma sätt som det där
    det där dom kallar Livet
(finns aldrig någonsin / aldrignågonsinnära)
  inom räckhåll – överlever oss ständigt
himlens egg var vass och blå, skar mig
                 skar mig i ögonen ! –
HADEFUCKINGSÖNDERMIGOCHVÅLDTOG
            MEDENTRASIGGLASFLASKA –
       djupt djupare djupast
    (allt jag ännu inte hunnit se)
             stött in stött på stött upp –
stelopererade ögon / malkulor i porslin
               betraktar vår förvandling
  välkända främlingar, kopior av vårt förflutna
       (statiska förändringar av tautologier)

             v a k n a r
     på ditt golv – sömnigt
plötsligt vilsamt smittsamt smärtsamt
             f ö r l a m a d ;
betraktar molnens vita flock och känner
    (köttets tunga ankare)
 medan själen sätter segel –
    i en fullriggad tvångströja
vakuumapatisk, dimmig
som de dagar / då jag föll framför bilar:


            …


     när jag låtsas vara henne
är jag mer lik mig själv
     (när jag är någon annan – )
  när jag inte existerar gör hon det
        för mig
    finns inget jag?;
         det finns inget jag –
    (det handlar alltid om Oss)

     h o n    v a k n a r
i simmande moln, i rinnande ögon
  (en vålnad med ett nummer – )
 h o n    v a k n a r ;
        en horisont av sjungande
   molnmaneter i rostfritt stål
måste jag vara som hon    
              för att vara? –
   (utanför mig själv söka mig själv)
i en kropp som inte finns
         måste jag –
  hitta på ett ansikte och använda det
      tills det går sönder –

(måste jag ?)
      v a k n a
på ditt golv – anonym och utsuddad
   sedan du stulit
    mina ögon till fågelmat
 mitt ansikte, mitt sanna ansikte
    sitter på någon annan kanske

kanske tusen andra –

      v a k n a r
på ditt golv – plötsligt
    plötsligt / seende:

  (livet passerar förbi)
snabbspolas baklänges:
mitt ansikte är allas ansikte och jag
        v a k n a r

          aldrig någonsin mer;
(återvänder för första gången) 

- men livet går ju vidare,

om man inte kollar i självmordsstatistiken

  ett slitet leende
       (mitt / jag –)
under fotsulorna / tunnare för varje steg
      ett överlevande
   m   i    s    s   f   a   l   l :
(på andra sidan solförmörkelsen)
       fast bakom ett andetag;
             ljusskygg ljusskytt –
    aldrig ämnad för den här världen


fågelsnö / med hår som spindelnät
    ett leende trasigt ansikte
(nervöst hackande skratt)
    som sprucket glas i motljus
 reflekterar hon inte
             mer aldrig mer –
       tänker känner andas

      inte mer
          (snälla; inte mer –)
 

  min vikt min längd min
yta insida area och ickeexistens
        a n d e t a g :
      mätt i traumaenheter –

      tar spjärn
         mot alfabetet och
   stångar huvudet i väggen

    (hårt hårdare hårdast)
tills jag vet att det blöder och rösterna somnat
vaggade till sömns av taktfast dunkande
           r  y  t  m  e  r  –

      så när solen går upp och dom vaknar
då skräcken och önskan smakar likadant
       upprepar hon ekot skruvar upp tempot


tankar som luftskepp eller dimmaneter;
        i ett klirrande stålvitt
   f j ä d  e  r v a t  t e n
blandar jag blod med aurora


som människa / hade hon
     ett visst mått
  (vikt längd yta utan insida)
 area och ickeexistens; ett visst mått
         ammunition i kroppen

    12,7x99 – hon
tog slut när mänskligheten
      inte längre räckte till –
   inte längre gick att spränga
 i mindre smulor; fler fraktioner
          v a s s a r e      k a n t e r
av svikna löften utstuckna ögon ord utan mening
 (snöflingor i storm tankar i inbördeskrig)


när larverna blev för många gick hon in
       i sin kokong för att aldrig återvända
  medan bomberna fortsatte brisera
             (– utanför)
vann snön bitvis mark
där solens strålar sedan länge
         slutat värma


  sådan lättnad att inte behöva
njuta av solskenet, att gömmas bakom moln
            sådan lättnad att regna
    genom alla drömmar, all förtvivlan
      sådan lättnad –
(att äntligen äntligen)
     äntligen till slut
               att äntligen slutligen
           få kapitulera –

I.
          som små små barn
                      igen, blyga
      (rör varandra, låter tio fingrar vandra)
    tatuerar oss med
gåshud eld tusen och en natts         älsklingsdroger
     innanför huden, han kan alla labyrinter –
även dom som saknar nycklar, dom som mörkret svalt
    (”älskling blunda nu, sånt skit det är egalt”)

    livet är en muterad fjäril från fukushima
med radiakbrända vingar / för små för att bära
             (motorerna surrandes i )
      hjärnan                landet vi bor  –
                        men ögonen är stora nog;
             att se rakt in i solen / vi flyger
                   alla andra är döda
                        men vår kärlek är född
            med akut kejsarsnitt –

   varefter jag tömde mitt huvud alla flaskor
på bottensats och gamla genomlevda historier
        märkte jag omsider att ett helt nytt rum
 öppnade sig inom mig och             släppte in
              en sorts odefinierbar gåtfull glädje
    du, slemmet i lungorna släpper sakta;
                      metallen sjunger



    alla vet att dom som predikar kärlek
                                är dom som hatar mest
                och älskling jag vet,
     jag vet att du känner dig som jesus nu
            ( jesus när han hade som mest ont )









II.
      jag kom till dig
  som ett sjunkande skepp
med jorden snurrandes uppochner –
             nu går jag klädd som astronaut
          andas kolsyra  i d-takt
  syr en skottsäker väst av dina
         ordlösa omfamningar;
  TV-spelskvällar och kolsyreeskapader
    (närhet, varenda centimeter av din –)
              s o l v a r  m a      n ä r h e t

   för bland alla skärvor av glas;
           någonstans finns det bitar kvar
    bitar man inte längre skär sig på
        du slipade dom mjuka och sa att
   älskling, det här är
          din kropp och dina andetag
( tusen mirakel midnattslöften)
          alla fester och bakfylledagar
  älskling, det här är livet –
                  och det är ditt nu
     ditt att vårda / ditt och vårat

      party fältslag       andetag
        i tvåhundrafemtio utan vila –
  köper drinkar i takt till musiken
                utan namn och utan minne
 (allt det där som ändå inte spelar någon roll)
          efteråt flyger vi hem -
   intrasslade i varandras hår, svamlande
                  på ett språk vi inte minns
          i en värld vi aldrig sett förut
       ( men det kvittar, vi har ju vår egen – )

  håller tal om kärleken, röstar blankt och jiddrar
            bedriver erotisk politik i din smala säng
                         står aldrig still, vi
                                står aldrig still –

       och när du kommer ut så ökar vi igen

nu medger jag tröst
nu är världens valv byggda av armbågar
nu är andra kinden avvänjd

jaja världen fungerar inte så
ja världen är ett helvete, för fan,
nej flera helveten, ett höghus
av helveten, jaja tro du bara

det som blir betalt kan aldrig ses
superpresidenten knullar ett hangarfartyg



nu klättrar sotgrodor ur gapande mun

hon öppnar handen stänger handen
    öppnar –
          v i n k a r
      som små barn        gör
   (öppnar stänger)
handen liksom dörren
            till mitt hjärta; osäkerheten
som sjukliga blommor – likfläckar
     mörka påminnelser av hårda

  k o n t a k t y t o r  /  m e d  s a n n i n g e n

hon och jag; samma
        kropp samma minnen
    ( o l i k a )
viljor medvetanden önskningar mål; samma
            von Willebrands
          i tårkanalerna

      ängel; du frågade aldrig
(varför frågade du aldrig – )
           om jag gick att anförtro
          hemligheter / du tog för givet
       (varför gjorde du det – )
  varför fick jag aldrig ens
                       en chans
                 att obducera
      mina minnen av tiden

         i hennes svettiga      kropp

   hon öppnar handen
(stänger handen; portarna)
        och jag / flyter djupare
                       likt öar
         i samma hav / är vi
      hav i samma öar, törnar
            vi emot  (polarisen smälter aldrig, idiotjävlar)

klipporna och krossas (återvänder i skummande)
                  a p a t i  /  r a s e r i :

en vanesak – hon gör det allt för ofta
        bjuder ut mina ögon till gamarna
bara för att ha råd med bussen hem efter att ha bjudit
                            laget runt på hembränt
självbedrägeri svanesånger plastikoperationer och
                 immanent / permanent
        liklukt mellan lögnerna –

     midsommarblommor, morgondagg
                               röda röda jordgubbar
  hon dog två timmar    före alla andra
               (alltid före alla andra)
en sista blick / genom dörrögat – en doft
         av videoband från nittiotalet, okrattat grus
                             skrapsår i ansiktet och brevet –
    det jag aldrig skrev utan försummade
för dyrköpt fylla och femtionio raderade sms
      som nått mig innan
                  armarna händerna hyenorna:
från ett skal som aldrig någonsin kunde
             (sluta! - )
           skälva luras explodera:

                          en rullstolsbunden
                     dröm med skärsår
                            under fötterna
     sedan mitt fyllebråk     med gudarna
                 (dom får hjälpa henne ner i djupet)

   dina ögon / likt speglar
på en kyrkogård
    murar urnor och kroppar
       ( upprepar mig )

förföljd av en bild
     (en kropp)
  kan aldrig fly
s p e g e  l b i l  d e r –
        (äckel död njutning tvång)
    tvillingsjäl med döden, huggtandad
           v u l k a n :

       vanvettets röda skum och
                  berättelserna –
     (utspridda över golvet, vilsekomna)
            drömspillror; upprörda
    minsta fläkt / orkaner
              skräcken över orden
      (de där orden)

    dansar barfota –  faller, krälar
             låter mitt trasiga liv
     s k ä r a      d j u p a r e
                  andas ångest (rum av eld)

   en utdömd själ med hunger
             efter liv –
       drömmen är explosiv:

     -   k  r  e  v  e  r  a    .