tidvatten (vrakspillror)
tåget rinner genom landskapet
lite som tiden i väntrummet, lämnar
(hon?) ett slemmigt spår
efter sig –
i berättelsernas utkanter
( eller våldet, den enda vägen in i mig )
ironiskt ler hon, som en spottloska
Sokrates: ”glöm inte att offra en tupp till Adonis”
regression: alla nattens hyvlar raspar rivjärn;
(sömnlösa drömspindlar / gammal ångest, omodern)
biter mig själv i nacken – ”paniken hjärtat, den klär dig inte”
men under täcket och i djupet av havet
förblir vindar vågor själens plågor;
D R Ö M F A B R I K E N V A K N A R –
och alla mina fula ansikten är tillbaka
min raljanta cynism; det kraftlösa
greppet om en kvasiestetisk bild
av verbaliserad verklighet; vår intima själsbikt
(karaktärisering / karikatyrisering)
av icke-vakuum, icke-jag;
ännu en dag av rutinmässig jakt på minuter
och nuet som överlägset flinande ilar förbi
(mitt medfödda tungsinne)
alla berättelser som förutsätter tid
och jag kramar kudden den som alltjämt doftar
dina andetag ;
trots att du är borta sedan länge är du den enda
värld att minnas för
(jag kan alltid se ditt ansikte)
kära du, du vet ju att
jag inte har en jävla aning
vem jag är eller vad jag är
(lika långt från himlen som från helvetet)
men det är lugnt, livet är så kort ändå
så varför bry sig om det kroppsliga
”förgängligt förgängligt”
för när det äntligen är över och
våra hjärtan blivit totalt fucked up och nuet
brännmärkt våra ryggar
(räds vi inte längre förvandlingen)
förvandlingen till historiska dokument
som fåglarna, när jag springer
spyr åren sina månader
(äta eller ätas – kräk och fåglar)
bakom mig, framför mig
därför att jag enligt er befinner mig
fyra miljoner hierarkinivåer under er
därför att jag hatar mig själv och alla andra
men jag lever, åtminstone säger dom det
liksom havet lever på sina vågor
och varje enskild våg förr eller senare kommer att brytas sönder
eftersom den rör sig framåt
(jag kan alltid se ditt ansikte)
du vet dom säger att jag plågas av
existensiell ångest och / jag skrattar nästan då för att
det är ju liksom tvärtom för det är ju jag
(jag som plågar den existensiella ångesten)
persiennöga (sjusovaren)
I.
du betraktade mig stilla och sa: du vet,
du har många problem lilla fjäril men
ett grundläggande – din själ saknar fast bostad
jag mumlar nåt om att
jag vill slippa fast förtvivlan
(en dörr man glömmer nycklarna till)
”att låsa alla ute, det är ju det jag vill”
du tystnar, låter mig somna om
fast du vet att jag bara låtsas, bara blundar
(förpuppad i drakmönstrat bolster)
drar ut på det för att slippa
låtsas – slippa – låtsas (liksom svara, ta ansvar och förklara)
dagen gryr och han gnuggar natten och drömmarna ur ögonen –
(utforskar våldet med fingertoppars virvlar)
d u n i g h u d ; b r ä n n m ä r k t
av orden, dom
som aldrig blev sagda, dom
(dom som ristades in, nedsolkade namn på vad hon blivit)
hon, en somnanbul nattuggla,
med ögon som döda blommor
eller brunnar att dränka drömmar i –
fortfarande dold i djupet
(ihoptejpade Nick Cave-texter;)
”next to me lies the print of your body plan
like the map of a forbidden land”
sedan – dekonstruerar dagsljuset (omdefinierar moralen)
kaffe med kanelstång; hur dom alltid överdriver
s k a n d a l e n
och visst, jag ljuger hela tiden;
mest för att slippa se
mig själv reflektera acceptera stagnera
slippa känna mig
som ett geggigt ekorrkadaver
(rädslan med för många orsaker, allt det där som skaver)
för älskling du vet väl; kyssar betyder krig -
(ta i mig bara)
T A I M I G
II.
och med rynkad panna skriver samhället ut
appendix till mina våldsamma sagor
medan du håller fast mina händer, hindrar
(naglar från att klösa, knogar från att spricka)
likt ett spöklikt blått kroppsminne under
vänstra ögat – lite makeup och det hände aldrig
(sambandet mellan oss; )
vi som bor i rännstenen
kristalliserat ljus i pillerform
"VEM HAR BESTÄMT VAD VI STRÄVAR EFTER?"
det som håller oss i schack –
(det har byggt bo tror jag, djupt inuti)
e f t e r t a n k e n
hon leker som ett barn, jagar tomheten
över motorvägen, den kollektiva livslögnens
h ö g l j u d d a a u t o b a h n ;
kulturkitchig / kamphundsbitchig
ständigt med ett sorts
hånflin i handlederna, undervattensfjärilar
i bröstkorgen ; simmar runt i min vulgära sida
( mentalt rubbade klaustrofobistim, havandes med inteliv)
och ändå säger du att jag finns, är bara
” något otydlig i kanterna”
(jag förstår mig inte på hur du tänker)
Ambiguitetstolerans
dom vet liksom inte vad det betyder egentligen men tror att det fordrar
sockersöt förljugen trevlighet/trivialitet
(degenererad mentalitet)
I.
lampan är släckt dagen är död och tågrälsen
sjunger bitterljuv ånga glödande metall sprättar upp
mardrömmen / inifrån –
(något därinne sprattlar)
sparkar river gnager måste –
måste ut! i expressfart
och hon rinner långsamt över golvet, viskar
”än är det inte över”
(älskling, än är det inte över)
hon stirrar glasartat och från den stjärntäckta natthimlen regnar
bokstäverna som glödhet tjära emedan
omsorgsfullt svartmålade läppar tuggar fradga och
och du frågar
precis som vanligt om allt :
om det är under kontroll ?
(om jag verkligen andas)
fastän du vet och ändå konstigt nog älskar
att absolut ingenting med mig
någonsin är under kontroll;
fastän du vet att det lilla jag har kvar ska halveras
i det oändliga
(att det liksom till slut inte blir något kvar)
efter mig
kan du se i mina ögon vart jag varit,
är du mitt vittne när världen blir för påträngande –
för till skillnad från mig så bryr du dig
vart jag tar vägen –
II.
så plötsligt talar hon;
en käftsmäll rakt in själen när hennes
hennes idiotiska jävla mainstreamarrogans
sköljer över
vår undre medelklassromantik och
jag tappar balansen tappar känseln
återigen som såmångagångerförr
på ett såntdär
liksom projicerat, jävligt skönt berusande (provocerat)
nästan ljuvt nästan mardrömslikt sätt;
som hade jag glömt bort hur det känns att vara
(något mer något mindre)
än jag; att bära
hundhuvudet för min hjärndöda generation
natten därpå; mina ord
tassar dödstyst långsamt utdraget
ut ur käften som en liten flock
klibbiga förortsskatter med
dödsannonser i magen
(som pissat i sandlådan, på nån skitunges plasttraktor)
kastar sig fumligt över sina offer : jag finns, fattaru!
en epileptisk nattkropp, prydd av blåmärken
till förtryckets ära
och du: anarki eller kaos! kritvit andedräkt
och jag: påtaglig (ointaglig)
lämna dig själv, gå till dom andra
III.
hon skrattar hysteriskt rakt ut i luften
räknar till tusen på vänsterhandens fingrar
( förvirrade oförutsägbara preferenser )
ord som alltid leder mig alldeles för långt ut;
snubblar vidare
med vaccinkanylen kvar
i armvecket (arsenik baby, on the rocks)
som ett barn, går i sömnen
misslyckat ansiktsopererad av motorvägen
( snälla ta mig härifrån)
