feberpuls
Plötsligt får hon lust att vråla rakt ut igen.
Vråla så att lungorna sprängs, vråla så att hon överröstar ljudet av steg och samtal.
Vråla så högt att det blir tyst, att allting avbryts, blir stilla. Hon skulle vilja vråla: Gå ut härifrån:
se hurdana ni har blivit, hurdana vi har blivit, titta på era smutsiga händer och glåmiga ansikten, se vilka vidriga insekter vi är, som krälar i underjorden, upprepar samma rörelser i neonljusets sken varje dag, jag är inte gjord för det här, jag måste få röra mig fritt!
Medan hon drogs med, svaldes av den täta stökiga strömmen tänkte hon att staden aldrig skulle sluta tvinga på invånarna sin takt, sin stress och sina rusningstider, att den aldrig skulle bry sig om något av alla dessa miljontals ensamma livsöden som när de korsades inte gav upphov till någonting annat än tomhet eller en gnista som genast slocknade.
subkutant erebos (lumen)
du / jag / oss / vi
(är jag – en?)
medveten rörelse till synes
p l a n l ö s t h o p f o g a d
mellan huskropparna; resonansen
i en stor svart fågel
anpassad för havsdjupen –
misshandlade proportioner, korrigerade
(mellanrummen mellan rummen)
tomhetsverkligheten, fingervarm;
kristalldjuren i klaviaturen, drömljuset
(det där plastiga intetsägande)
orgelhjärtat, retirerar ut i mariginalen
vi lever? hoptvinnade
av ett avstånd som är täthet
på min ensamma dödsdömda auschwitzmentalitet
(förnimmelser av språkets kroppslighet)
djurpanna med horn; mitt eget
intetsägande vakuum
n o r m a t i v a ä c k e l
(benknoteland, utan geografi)
rädd för minskande avstånd
hittar aldrig hem
v ä x e l v a r m
” täthet närhet ensamhet ”
(bilderna som formaliserar huden)
skrikande: ”JAG BLÖDER – ”
hieroglyfmimiken jag aldrig förstår
ändå förberedd; klamrar mig fast vid mörka
morgnar då hon betraktat mig
(som alltid en namnlös inkräktare; hon)
ser lyssnar känner dofter
trots sin avsaknad av fysisk existens
( s k ä r s å r s e v i d e n s – )
lämnar inga spår, bara raka streck
över handleden och på mitt EKG
vart vi än är på väg älskling så
förs vi dit tillsammans
(i samma hastighet)
med av tidens ström – vårt gemensamma
skeppsbrott utan verklighetsförankring
klockan brevid sängen;
en vaksam elektrisk nattvarelse
(fortsätter dricka)
regnet i mitt bröst emedan
vågor sveper in över sängkanten
och jag betraktar på avstånd hur du
slänger mynt i önskebrunnar
känner knivens iskyla mot huden
(stanna upp, lyssna – och du känner revolutionen)
liksom mjuka handrörelser
(dina stora händer)
fingrar dansar
över texten skapar texten smeker texten
omärkligt som viskningar, vi närmar oss
varandras ord liksom
förryckta schackpjäser
(dansar baklänges utan hänsyn till rutmönstret)
m i n a r y g g k o t o r ;
sjunger falskt, för mycket liv att bära, för mycket
död att
förstå och inte förstå
vänder blad, döda bokstäver
förflyttar mig liksom blickarna;
spåren efter en ung kvinnas längtan
kvarlämnad på olika sjukhusrum –
i respiratorerna och journalerna; ett vrål
som aldrig hörts eller ens
fått luften att vibrera
han studerar hennes läppar
försöker avgöra om det är ord
eller tystnad
de försöker forma –
händer, darrande
hon förlorar sina konturer, griper
efter rester smulor fragment - vadsomhelst
utom sin egen
bortfrätta fysiska innebörd
v e r k l i g h e t e n
vars betydelse sedan länge monterats ner
(av tystnad separerad från förnimmelser)
för älskling du vet, namnen muteras
liksom texten, kroppens sammansättning
f ö l j s a m m a
som vore de alla en och samma
utan autonom existens i förhållande
till samhället partnern eller andrahandsinformationen
l ö g n e r n a ( lönerna? )
glänsande i sina harnesk
( ”icke brännbara sopor” )
och medan några försöker stanna tiden
försöker andra få den att gå
ytterligare några ser den aldrig ens försvinna, jag
(stångar huvudet i väggen)
försäkrar mig om att åtminstone smärtan finns kvar –
på rygg i ett hav utan vågor eller strömmar
betraktar hon botten och den henne;
utan ett ljud, inte ens
när hennes ögonlock slits av
(som fjärilsvingar bildas vattenringar)
när bara den pulserande smärtan bevisar
att hon fortfarande existerar
(kluckar havsvågor i magen, kanske medvetandet)
långt bort, kanske underjordiskt
sjunger;
e k o
Andhämtning (ögonblick)
”ty det handlar om vanliga ting
från att se det hindras vi på många sätt
genom att våra uttrycksformer
skickar oss på jakt
efter chimärer”
- Ludwig Wittgenstein
knappast för sista gången – känner
(min mors födslovåndor)
livets grymhet?
de bulor förståndet fått
då det stött emot –
(språkets gränser, världens)
s k r a t t s p e g l a r ;
tjugo års olycka
”du allvarligt, det här är liksom inget
jävla köttsår det är en fucking krater”
flertalet av hudens fördjupningar
har jag
åsamkat mig själv –
v e r k l i g h e t s f l y k t e r n a
(våldets topografi, syntaktiska manövrar)
tankar, i en annan skala, utanför tanken
inte besegrad, bara förstummad –
rör kroppen, stelt, hopplöst fördummad
oklart när dagtid infaller
sover mig igenom livet
på konstgjorda pillermoln, receptbelagda
drömmar mot medvetandet
(kom hit och lek med mig)
kluven tunga, klandervärt tungomål
en cigarett, ett minne
verbal heimlichmanöver under revbenen
(vem är jag – ett tillstånd av mental februari?)
ställer alla dumma frågor släpper alla bomber;
ett sorts icke-vara / i blint raseri
potentialen på varje plats;
i staden och i fabrikerna
på baren och i rännstenen
oräkneliga motorvägar, blodådror
pulserande höjdpunkter mot
utkanterna av tillvaron (samvaron)
vår ihopslingrade organism –
drar in nytt andas ut gammalt
pumpar samma gamla låt i femton olika remixer
dricker oss törstigt igenom
verklighetens alla segment
(vattenpölar, svettpärlor på överläppen)
silhuetter mot en annalkande gryning
taktfasta rörelser under klibbig hud klibbigt täcke
andas in varandra – stryptagen
(låtsas inte om dom)
jag har ljugit så länge jag kan minnas och jag
f o r t s ä t t e r
bearbeta barndomen –
”inverterad primalterapi”
(rikta vrålen inåt)
färdas långsamt, insvept
i ditt tvinnade hår
slingrar mig i hettan
söker din hud
(fortfarande blind)
klockan passerar midnatt
(hennes första rörelse)
ut ur mörkret –
höjdpunkten är passerad
nu;
l i v s u p p e h å l l a n d e –
